Barnskötare, förskollärare och pedagoger

Publicerat

Är barnskötare mindre viktiga än förskollärare? Det kom ett brev med en fråga till Leif Strandberg. Här kan du läsa vad han svarar.

Hej Leif,

På vår förskola läser vi din bok Läroplanen, barnen och jag som studiecirkel. Vi tycker att frågorna som ställs i boken och dina kunniga och kreativa svar är intressanta. Men vi reagerar på att du hela tiden tilltalar förskolläraren. Vi barnskötare känner oss lite utanför de avsnitt som heter Några råd till dig som förskollärare och skulle gärna vilja veta mer hur du ser på oss barnskötare. Är vi mindre värda?

Tack för din fråga. Jo, jag tycker att alla som arbetar på en förskola är lika mycket värda, att alla behövs. Men, det är riktigt som du skriver att jag i min bok om läroplanen och barnen talar extra mycket om vad en förskollärare ska göra. Låt mig förklara.

Jag har varit engagerad i förskolefrågor i snart 50 år. Det började för min del med Barnstugeutredningen (1968–1975) som var Sveriges första samlade grepp över hur barn innan skolåldern skulle ha det på daghem och barnstugor.

Under hela den tiden har det funnits två yrkesgrupper på förskolor: barnskötare och förskollärare. Den sistnämnda gruppen hade då en längre och eftergymnasial utbildning från förskoleseminarium.

Barnskötaren utbildades på olika sätt. I samband med att behovet av daghem ökade nästan explosionsartat i början av 1970-talet, ordnade varje kommun olika former av barnskötarutbildningar, ofta i samarbete med yrkesskolor och länsarbetsnämnder.

Kropp och knopp

Vi hade med andra ord, och redan då, personal med två gedigna utbildningar, båda lämpade för att arbeta med små barn. På den tiden (för 50 år sedan) talade både den medicinska och psykologiska vetenskapen för att de minsta barnen (1–3-åringarna) i huvudsak hade behov av omsorg och omvårdnad. Barnskötarutbildningarna hade en tydlig profil kring omvårdnad av de små barnen.

Med barnens stigande ålder ansåg man att deras behov av pedagogisk verksamhet ökade, och där fick förskolläraren en mer framträdande roll.

Det fanns en tidstypisk uppdelning av kropp och knopp som också medverkade till en viss arbetsfördelning. Barnskötarna arbetade ofta med de yngsta barnen och förskolläraren med de lite äldre. När barnen var sex år och gick i någon form av skolförberedande verksamhet (den har hetat lite olika genom åren) så var det självklart att förskolläraren var ansvarig. Det var också ur förskollärargruppen som arbetsledningen (föreståndaren) rekryterades.

Olika utbildningar, olika fokus. Men i vardagen tror jag inte att barnen uppfattade denna arbetsfördelning. Barnskötare och förskollärare arbetade nära både barnen och varandra i arbetslagen på respektive avdelning. I vardagen var det ingen stor hierarki. Men den fanns.

Helhetssyn

Idag tänker vi lite annorlunda då det gäller uppdelningen mellan kropp och knopp. I vår senaste läroplan (Lpfö 98 – reviderad 2016) beskrivs barnens behov av omsorg, omvård, utveckling och lärande som fyra grenar på samma träd. Läroplanen beskriver också hur alla barn, oavsett ålder, har behov av alla fyra grenarna. Visst är det så att små barn som nyss lärt sig gå har tydliga kroppsliga behov (mat, hygien, vila). Men det förringar inte deras behov av utmaningar, nya perspektiv och lärande. Och visst är det så att en 5-årings vetgirighet och lärlust är stor, men det förringar inte hens behov av omvårdnad och omsorg. De olika grenarna bildar en helhet.

Idag har barnskötaren en treårig gymnasial utbildning med tonvikt på pedagogik. Förskolläraren har en akademisk utbildning från högskola eller universitet – även den fokuserar på pedagogik; barnens lärande och utveckling.

Barnen har alltså tillgång till mycket välutbildad personal – som för det mesta går under samlingsnamnet pedagoger. Alla är pedagoger. Alla kan arbeta med allt. Jag gillar verkligen att vi numera tänker så. Pedagog är ju ett gammalt grekiskt ord som beskriver den person som tar barnen i handen och för dem till kunskapens torg.

Men varför ska då förskolläraren särskilt uppmärksammas i läroplanen och i min bok? Varför står det hela tiden att Förskolläraren ska ansvara för? Räcker det inte med att det står att Arbetslaget ska (som det förvisso också står)?

Ledarskap

Det handlar om ledarskap, för det finns behov av ledarskap. Under en dag på en förskola händer det tusentals små och stora saker från det att barnen anländer med sina föräldrar, hänger av sig kläderna, ansluter till de andra barnen, leker, äter, vilar, leker igen och går hem. I denna myriad av händelser kan allt hända. Många saker lägger vi knappt märke till eftersom de fungerar utan större mankemang. Andra saker kan torna upp sig och bli till riktiga problemstormar. Och ibland tar det bara stopp. Ja, allt kan hända.

Förskolan är en verksamhet som har en tydlig idé. Vi vill att vissa saker ska hända. Vi vill skapa förutsättningar så att varje barn får vara med om än det ena, än det andra. Vad vi vill är beskrivet i läroplanen. Bara under kapitlet om utveckling och lärande beskrivs 22 olika målområden, d.v.s. sådant vi vill bjuda in barnen till.

Det mesta som barnen är med om ska med andra ord ha en riktning. Det som sker på en förskola ska ligga i linje med läroplanens skrivning om vad som är bra för barn att vara med om. En förskola innehåller ett erbjudande, ett löfte till alla barn: ”Vi lovar att göra allt vad vi kan så att du får vara med om bra saker.”

Detta löfte kräver ledarskap. Ledarskap handlar om att hålla en riktning, att se till att vi färdas åt det håll vi har bestämt oss. Är det svårt det? Ja, det är svårt. Vardagen är snårig, den är ju full av det oförutsedda, av barn som i kraft av sin livfullhet rör sig på alldeles egna och ibland oväntade sätt och av vuxna som både gör kloka saker och ibland mindre kloka saker.

Det är lätt att gå vilse i en snårskog av levande människor.

Därför behövs en ledare som kan stanna upp och fråga sig och gruppen (av både barn och vuxna): ”Vad håller vi på med?” ”Är vi på rätt väg?”

”Va, rätt väg?”, kanske någon utbrister, ”finns det verkligen rätt och fel då det gäller barn?”

Jo, på en förskola i Sverige finns det verkligen det som är rätt och det som är fel. Det som är rätt är att göra är sådana aktiviteter som närmar sig de målområden som Lpfö 98 beskriver.

Rätt och fel

Målen handlar om fem huvudområden: normer och värden, utveckling och lärande, barns inflytande, förskola och hem samt uppföljning och utvärdering. Det som är fel är att göra sådant som leder åt något annat håll än vad läroplanen beskriver.

Det är därför alldeles utmärkt att det på varje avdelning finns en person som hela tiden ser till att gruppen är på rätt väg. Den personen är förskolläraren. Därför står det hela tiden i läroplanen att förskolläraren ska ansvara för… att hålla riktningen, så att alla barn får vara med om det som utlovas i läroplanen.

Det handlar verkligen inte om att olika yrkeskategorier är olika mycket värda. Det handlar inte heller om att barnskötaren inte har tillräcklig kompetens för pedagogiskt arbete.

Det handlar om en mänsklig svaghet (att vi inte alltid kan hålla oss på stigen) och därför behövs ett vakande öga, en kompass. Det handlar om ledarskap. Det handlar om att en förskollärare ansvarar för att rätt saker sker.

Lästips

Strandberg, Leif, (2016). Läroplanen barnen och jag, s. 166–167 (om omsorger och lärande), s. 145–149 (om ledarskap).

prova_180.jpgDen här artikeln är öppen för alla

Den här artikeln är öppen för alla besökare under en begränsad period. Är du inte medlem men vill ta del av allt som finns på Förskoleforum?

Prova Förskoleforum gratis i två månader >>