Ett- och tvååringarna – förskolans yngsta

Publicerat

Att arbeta med de yngsta barnen i förskolan är ett alldeles speciellt uppdrag. Ju yngre barnet är, desto viktigare är det att ha ett samspel av god kvalitet med en trygg och närvarande vuxen.

Små barn har stora känslomässiga behov. För de yngsta barnen på förskolan är det allra viktigaste en upplevelse av trygghet. Minst en nära och tillitsfull relation till en vuxen är förutsättningen för utforskande och lärande.

Inom anknytningsteorin är två av de mest centrala begreppen trygg bas och säker hamn. Dessa begrepp beskriver den vuxnes roll i en fungerande anknytningsrelation: att vara utgångspunkten för barnets utforskandeutflykter i omvärlden, och en person att återvända till vid upplevt hot eller fara.

En ett- och tvååring har ett mycket stort behov av en trygg bas och säker hamn. Utan en sådan kan barnet inte utforska, lära eller leka på ett optimalt sätt.

Omsorg bygger den trygga basen

Som pedagog blir man en trygg bas och säker hamn för barnet genom att exempelvis upprepade gånger trösta, ta upp barnet i knäet eller famnen, hålla om, ge ögonkontakt, hålla barnet i handen, sitta bredvid på golvet och stötta barnets utforskande.

Det handlar också om att ge omsorg och samspela med barnet i rutinsituationer som att klä av och på, byta blöja, klappa på ryggen när barnet ska sova, vara med när barnet sitter på pottan och vid måltiderna.

En trygg bas blir man alltså genom att ge fysisk och känslomässig omsorg, samt genom att finnas tillgänglig när barnet upptäcker och leker.

Tillgången till en trygg bas och säker hamn är som sagt en av de allra viktigare förutsättningarna för att ett litet barn ska ha det bra i förskolan.

Säger inte många ord, men förstår desto mer

Ett- och tvååringarnas verbala språk är ännu inte så utvecklat. Det gör att man som pedagog för de yngsta barnen behöver ha kunskap om hur kommunikationen yttrar sig på andra sätt. Det handlar exempelvis om kroppsspråk, mimik, blickar och ögonkontakt, gester, ljud, skratt och gråt. För att kunna upptäcka och tolka denna ickeverbala kommunikation behöver man vara närvarande, tillgänglig och skicklig som pedagog.

Som pedagog för de yngsta vet man exempelvis att ett pekande finger kan betyda en mängd olika saker. Titta! Vad är det där? Blä! Hej! Roligt! Åh, nej! Ska vi gå dit? Får jag känna? Jag vill! Den är min! Ta bort! Pekandet visar att barnet har en insikt om att andra förstår vad barnet vill, menar och är intresserad av. Annars skulle det inte vara någon mening med att peka.

Det lilla barnet kanske inte kan säga så mycket, men har desto större behov av att samspela, vara i kontakt och bli bekräftat i sina upplevelser och i sitt utforskande.

Pekandet är också en inbjudan till att dela uppmärksamhet och upplevelse. Som pedagog blir man ett slags tolk, för vad som händer, vad barnet uttrycker och vad andra barn uttrycker. Men också en vägvisare och guide som kan ge uttryck och liv till aktiviteter, lekar, saker och relationer och göra dessa så spännande att barnet vill vara med.

Även om barnet inte kan säga så många ord, så förstår det desto fler. Små barn är också mycket uppmärksamma på signaler från oss vuxna. De läser av ansiktuttryck och tonläge. De är skickliga observatörer, och kan ibland förstå även relativt avancerade meningar och instruktioner.

Dela upplevelser med en vuxen

I Daniel Sterns teori om självets utveckling beskrivs hur människan blir sig själv genom samspelet med andra, och att det växer fram fem olika relaterandedomäner, eller upplevelser av ett själv, under barnets första levnadsår.

En ettåring är enligt denna teori ofta i den tredje domänen som handlar om samförstånd. Barnet är ofta mycket intresserat av, och i behov av, att dela upplevelser och känslor med en nära vuxen.

Barnet upptäcker att det som finns inuti; som vilja, tankar och känslor, kan signaleras utåt och göras synligt så att andra kan förstå. Genom att den vuxna är lyhörd och speglar barnet uppstår ett samförstånd: barnet och den vuxna förstår varandra, och delar en förståelse för något som utspelar sig i världen. Blickarna möts, och upplevelsen blir gemensam. Den vuxne tolkar och speglar med ansiktsuttryck, gester och tonläge.

(Läs gärna mer om Daniel Sterns teori i en separat artikel här på Förskoleforum.)

De första orden kommer i samförstånd

Enligt Sterns teori tar det lilla barnet någon gång under det andra levnadsåret ett steg in den fjärde domänen, som handlar om samtal och det verbala självet. Här kan språket användas i högre utstäckning för att skapa ett givande samspel, och barnet får allt större förmåga att uttrycka tankar och känslor med ord. Den vuxne stöttar barnet i vad upplevelsen eller känslan kan betyda genom att sätta ord på vad som händer, och att verbalt tona in barnets känsla.

De första orden kommer ofta i situationer av samförstånd, där barn och vuxen delar en upplevelse, och betraktar och benämner världen tillsammans.

Spegling, omsorg och bekräftelse

Att spegla barnet i ord och handling, genom att ge ögonkontakt; exempelvis titta, nicka, le uppmuntrande och sätta ord på det barnet uttrycker, är en bekräftelse på att den vuxnas reaktion är fylld med omsorg och intresse. Den erfarenheten blir till en positiv byggsten i barnets bild av sig själv och sin egen förmåga. Den vuxnas agerande formar barnets bild och förståelse av både sig själv och omvärlden.

Begränsad förmåga att hantera starka känslor

Under det andra levnadsåret, då barnet ofta börjar i förskolan, är hjärnans förmåga att hantera starka känslor mycket begränsad. Dessutom hamnar barnet lätt i stark känslostämning eftersom det lilla barnet triggas av många olika faktorer: ny miljö, nya vuxna, mycket intryck, separation från den trygga vuxna och så vidare.

När barnet då exempelvis blir upprörd, ledsen, rädd eller arg så räcker barnets egen kapacitet inte till för att dämpa den starka känslan som har uppstått. Barnets överväldigas av sig egen känsla, och det blir kaos inombords. Då behöver det finnas en empatisk trygg vuxen tillhands som kan hjälpa barnet att reglera känslan, så att säga skruva ner intensiteten och göra barnet lugnt och tryggt igen.

Sådana situationer uppstår ofta för ett litet barn på förskolan: vid lämning, när barnet är hungrigt, frusterat eller ledset av någon anledning. Barnet behöver då få komma till sin säkra hamn; en pedagog som kan trösta och hjälpa barnet att komma i balans.

Fysisk lek och imitation

Barn i denna ålder leker mycket fysiska och sensoriska lekar, som att springa, hoppa, jaga, dra eller putta en vagn, känna, peta, gräva, plaska och klättra. Och den allra största inspirationen och intresset för barn i denna ålder är vad andra människor gör, både barn och vuxna.

En stor del av tillvaron handlar om att härma, imitera, ge sig in i någon annans aktivitet och göra likadant. Många ett- och tvååringar vill gärna hjälpa till med vuxensysslor, som att städa, duka, laga mat. På förskolan finns ofta många förebilder att iaktta och härma, både vuxna och barn. Detta ger massor av tillfällen för barnet att lära av en kompetent lekare eller problemlösare.

Toddlare leker och kommunicerar intensivt

Barn i ett- till tvåårsåldern kallas ibland för toddlare, från det engelska begreppet toddler, som betyder ungefär tulta.

Toddlare kommunicerar inte bara med pedagogerna utan också med varandra. Tidigare har leken hos små barns beskrivits i första hand i termer av bredvidlek eller parallellek, men nyare forskning visar att även ettåringar kommunicerar intensivt med varandra, med kroppspråk, ansiktsuttryck och ljud, samt att de spontant söker sig till vissa särskilda kompisar samt vissa leksaker och särskilt material.

Interaktionen mellan små barn är mer omfattande än man tidigare trott. Vänskapsrelationerna i denna ålder byggs i första hand genom kroppsliga, motoriska lekar. Barnen springer, hoppar, stampar, kastar sig, dansar, skrattar. De gör ordlösa överenskommelser och kan i vissa stunder leka länge utan att någon vuxen är med.

Ett- och tvååringar leker ofta genom ”rundor” där de rör sig genom rummet och stannar upp i olika aktiviteter, för att sedan gå vidare på sin upptäcksfärd, och sedan kanske återvända och återuppta samma aktivitet igen.

Ett litet barn lockas in i lek av andra barn, material, leksaker och inredning. När lekar bland ett- och tvåringarna återkommer och blir till rutiner så har de blivit en viktig del av deras samvaro: en del av det som den norska professorn i förskolepedagogik Gunvor Løkken kallar för toddlarkultur.

Integritet och självständighet

Barnen behöver dock också mycket stöd av en vuxen som kan vägleda och sätta ord på vad som händer i samspelet. Leken kan snabbt hamna snett när någon liten ramlar, slår sig, blir frustrerad eller tar en leksak från någon kompis.

Samtidigt som intresset för andra barn är mycket starkt och leken är livlig och lockande, så är barn i den här åldern mycket noga med att sätta stopp när de tycker att det behövs. De kan ofta ropa ”stopp”, ”nej” eller ”min” när ett annat barn kommer för nära eller vill ta över en viss leksak.

I dessa konflikter, förhandlingar och känsliga lägen utvecklas förmågan att samarbeta och kompromissa. Det krävs dock mycket erfarenhet och träning, samt ofta stöd av en vuxen, för att konflikten ska lösas på ett konstruktivt sätt.

En tvååring börjar kunna ta andras perspektiv, och förstå att människor kan tänka, tycka och vilja olika. Även i relation till vuxna är det viktigt för ett- och tvååringen att få hävda sig och värna sin integritet: ”kan själv!” är ofta ett av barnets viktigaste och tydligaste sätt att markera självständighet.

Diskussionsfrågor

  • Hur kan vi pedagoger fungera som trygg bas och säker hamn för alla barn i gruppen?
  • Hur ser toddlarkulturen ut på vår avdelning? Hur leker barnen? Hur skapar vi utrymme för toddlarkulturen?
  • Vid vilka situationer brukar starka känslor uppstå hos barnen? Hur gör vi för att stötta barnen med känsloreglering, lugna och trösta, i dessa situationer?
  • Hur gör vi för att skapa situationer av samförstånd, där barn och vuxen kan mötas och dela en upplevelse?

Litteratur

Anna Hellbergs artikel om Daniel Sterns teori om självets utveckling

Möten för lärande – pedagogisk verksamhet för de yngsta barnen i förskolan, Kunskapsöversikt Skolverket

Toddlarkultur – om ett- och tvååringars sociala umgänge i förskolan, Gunvor Løkken

Se barnet inifrån, Ida Brandtzæg, Stig Torsteinson, Guro Øiestad

Anknytning i förskolan, Malin Broberg, Birthe Hagström och Anders Broberg

Att bli sig själv – Daniel Sterns teori i förskolans vardag, Marianne Brodin och Ingrid Hylander

Foto: Shutterstock.com

prova_180.jpgDen här artikeln är öppen för alla

Den här artikeln är öppen för alla besökare under en begränsad period. Är du inte medlem men vill ta del av allt som finns på Förskoleforum?

Prova Förskoleforum gratis i två månader >>