Erik Sigsgaard

Erik
Sigsgaard

Cand pæd, forskare
Verksam vid
Videncentret for Institutionsforskning, Professionshøjskolen UCC, Köpenhamn, Danmark

Erik Sigsgaard är verksam på Professionshøjskolen, belägen på Nørrebro i centrala Köpenhamn. Han satsar numera enbart på sin forskning. Det betyder att han inte längre undervisar på förskollärarutbildningen, något han gjorde i många år. Trots att han är 72 år, har inga som helst planer på att pensionera sig.

Som barnforskare har han varit aktiv i den danska, pedagogiska debatten i många år. Han är en mycket aktiv föredragshållare och samhällsdebattör och har t.o.m. kallats för provokatör. Han har även varit aktiv kommunalpolitiker, suttit i danska Folketinget för det socialistiska folkepartiet samt deltagit i olika arbetsgrupper på departementsnivå.

Erik Sigsgaard kommer från en psykologsläkt på norra Jylland, men flyttade i unga år till Köpenhamn för att studera. Då var siktet inställt på att själv bli psykolog, men för att bli det genomgick man på tiden först en lärarutbildning. På 1960- och 70-talen arbetade han som lärare och rektor.

Efter att ha studerat vidare kom hans första forskningsprojekt att handla om gränssättningar:

– Ja, jag funderade över varför man på 1980-talet började tala så mycket om vikten av att sätta gränser, säger han på telefon från Köpenhamn.

– Varför började man just då att säga att barn var gränslösa?

Svaret fann han i den stora och snabba institutionaliseringen av barns uppväxt. Han såg att talet om gränssättningar var en täckmantel för en uppfostran på de vuxnas villkor. Det underlättade pedagogernas arbetsvillkor, helt enkelt.

Han berättar att Danmark och Sverige i dag är de länder där barn tillbringar mest tid på institutioner. Timantalet har gått upp väldigt på sista årtiondena. Och det gör barnen mer kontrollerade än förr: ju mer tid på förskolor, fritidshem och liknande, desto mer ”ska” och ”måste” kommer in i barnen liv. Men då riskerar lusten att försvinna, och därmed försvåras i förlängningen också lärandet.

Modern aga

Gräns-projektet utvecklade sig till ett stort forskningsområde och det ledde vidare till ämnet utskällningar. Erik fann att utskällningar, verbala kränkningar och hårda tillrättavisningar i modern barnuppfostran har ersatt rottingen, ja, de har blivit till en institutionell praxis i dag. Men självkänslan hos barn såras svårt då de utsätts för detta av en vuxen som de står i ett beroendeförhållande till. Och även om endast ett barn i barngruppen får en utskällning påverkas hela gruppen negativt.

Erik Sigsgaard märkte också att förskole- och skolpersonalen sällan ansåg att de skällde ut barnen. Trots det kände sig barnen utskällda.

– När våra studier visade att en fjärdedel av barnens tid på en förskola eller skola består av utskällningar blev pedagogerna väldigt förvånade. Men inte barnen ...

– Början till förändring handlar alltid om att kunna säga ja till ett problem. Pedagogerna måste erkänna att de skäller och att en del skäller mycket. Det är i dag något så naturligt för dem att de inte är medvetna om det.

Erik såg i sin forskning ett oroväckande mönster: de som blir mer utskällda i hemmet, blir också mer utskällda i förskolan och skolan:

– Det är ett förfärligt sammanhang, säger han engagerat.

Erik har skrivit flera uppmärksammade och omdebatterade böcker, varav en av dem finns på svenska. ”Utskälld” heter den och den utkom på Libers förlag. Boken tar upp just detta viktiga ämne, som tidigare inte belysts. Detta förgivettagna hierarkiska maktförhållande mellan vuxna och barn ligger långt ifrån de demokratiska ideal som läroplanerna föreskriver.

Mer lek på danska förskolor

Erik Sigsgaard intresserar sig även mycket för vad som kan räknas som god pedagogik. Han undersöker förskolor som fackpersoner anser vara bra, beskriver dem och hittar orsaker.

– Jag menar att vi i dag kan säga att något är bättre än något annat. För all pedagogik är verkligen inte bra, en del är rent av skadlig.

I Danmark heter småbarnsavdelningarna ”vuggestuer” medan barn mellan 3 och 6 år är på ”børnehaver”. Han gillar inte alls det svenska ordet förskola, då han anser att det hämtar sin legitimitet som förberedelse till skolan.

– Åren upp till 6 år har ett eget, självständigt värde. Ser man dem som skolförberedande försvinner lusten och kreativiteten. Och ju mer skollik en verksamhet är, desto mer skäll förekommer.

I Sverige är förskolan mer ”skolifierad” än i Danmark enligt Erik. Sammantaget tycker han dock att det finns större likheter än skillnader på förskolorna i Norden.

Barnets perspektiv

Erik samarbetar bland annat med Marcus Samuelsson, lektor vid Linköpings universitet. Tillsammans förbereder de nu ett skandinaviskt projekt som ska handla om barnets nej.

– Nej är ett ord som används mycket oftare än förr av vuxna och mycket oftare än ja. Barnets eget nej, däremot, hörs inte. Det hotar barnens relation med vuxna och deras självständighetssträvan.

Vare sig det handlar om gränser, utskällningar eller ordet nej, så är barnets perspektiv det centrala för Erik Sigsgaard. Här känner han gemenskap med den svenska författaren och barnläkaren Lars H Gustafsson samt till viss del med sin landsman, familjeterapeuten Jesper Juul.

Han avslutar med att berätta om en intervju han såg på tv en gång för länge sedan. Det var en kvinna med åtta döttrar, som av en journalist blev tillfrågad om hur hon lyckats uppfostra dem. ”Nej, uppfostrat dem har jag inte gjort. Jag har bara försökt att leva tillsammans med dem”, blev kvinnans enkla svar.

– Det där gjorde ett väldigt starkt intryck på mig, och det har jag hela tiden haft med mig i mitt arbete.

Text: Lotte Mjöberg

Böcker av Erik Sigsgaard på svenska

Utskälld
Liber förlag, 320 sidor, 2003