Hillevi

Lenz Taguchi

”Jag vill bidra till att minska polariseringen mellan olika arbetssätt i förskolan.”

Hillevi Lenz Taguchi hoppas med sin forskning få förskolans pedagoger att bli mindre trogna en enda idé, teori eller ett specifikt arbetssätt. Hon försöker verka för att de istället ska integrera många olika sätt att närma sig barns lärande och utveckling.

Hur kommer det sig att du blev forskare?

– Jag blev värvad av Gunilla Dahlberg som tyckte att jag skulle bli doktorand. Själv hade jag inte funderat över den möjligheten dessförinnan, utan hade tänkt fortsätta jobba som utredare eller informationssekreterare i någon kommun. I hemlighet ville jag bli författare. Som forskare är man ju delvis det, och man jobbar ju också med utredning/forskning och informerar om vad man lärt sig: så det är lite ett allt-i-ett jobb utifrån det jag en gång trodde att jag skulle men också ville hålla på med.

Vad är det roligaste med forskaryrket?

– Att det är så omväxlande, utvecklande och utmanande; man blir verkligen aldrig färdig. Allra roligast är dock att skriva egna texter utifrån mitt forskningsarbete. Jag längtar alltid efter det. Därefter kommer mötet med barn och personal i förskolan – det är oerhört stimulerande! Sådana möten får jag mycket nu när jag leder ett stort forskningsprojekt i förskolan. Då är det också roligt att samarbeta med andra duktiga forskare i forskningsteamet. Att undervisa är väldigt roligt det med, och i perioder står det nästan högst upp på listan. Men inget matchar själva skrivandet i sig.

Berätta om din forskning!

– Jag leder ett stort forskningsprojekt i vilket vi gör interventioner i förskolans verksamhet genom att vi jobbar intensivt med två pedagogiska metoder, och undersöker vad barnen under detta korta och intensiva arbete lär sig mest av. Detta i jämförelse med barn som inte deltagit i någon av interventionerna. De pedagogiska metoder vi utvecklat för interventionen ska vi sedan jobba med och utveckla vidare tillsammans med barn och pedagoger. Den här grundforskningen, som vi gör med kognitionspsykologer, lingvister och logopeder, ger oss viktiga kunskaper om våra pedagogiska arbetssätt och metoder från andra discipliner än våra egna. Vi hoppas kunna ta fram värdefull kunskap när alla databearbetningar är klara om ett par år (2018), som kan hjälpa oss vidare med utvecklandet av ännu bättre pedagogiska verktyg och praktiker i förskolan.

Just nu skriver jag även mycket om det som kallas posthumanistiskt teori och metod. I forskargruppen försöker vi utveckla mer feministiska forskningspraktiker tillsammans med de agenter (barn, vuxna, miljöerna o.s.v.) som forskningsproblemet angår och som helst är framförhandlat med de här agenterna. Det känns väldigt meningsfullt att kunna sätta i arbete dessa, ibland komplexa men viktiga, teorier som jag ägnat mycket tid själv och tillsammans med kollegor, åt att förstå på ett sätt som kan bli produktivt för pedagogisk forskning och utbildningspraktiker.

Vilken nytta har de som arbetar i förskolan av just dina forskningsresultat?

– Förutom det jag nämnt ovan så hoppas jag att det jag skriver om just nu (och framöver) ska få pedagoger att bli mindre trogna en enda idé, teori eller ett specifikt arbetssätt, och istället tillsammans försöka integrera många olika sätt att närma sig barns lärande och utveckling. Jag tycker att jag i mitt tidigare arbete har varit med om att bidra till en alltför stark polarisering mellan olika synsätt och arbetssätt i förskolan. Det kändes rätt då, men nu jobbar jag hårt för att bryta med den polariseringen. Barn är olika och behöver olika former av utmaningar och stöd för sin utveckling.

Vad gör du när du inte forskar?

– I det här jobbet finns inga gränser mellan arbetstid och fritid. Men det är ett privilegium att ges möjlighet att få ha ett sådant här arbete. För att släppa taget om jobbet mediterar och cyklar jag – varje dag om det går. Och så ser jag alldeles för mycket på TV-serier. Film har jag nästan helt övergett eftersom en film, till skillnad från TV-serier, är för lång (minst 1 1/2 tim) och sen tar slut. TV-serier är mer som livet, och jag följer en serie tills jag helt tagit in den versionen av de olika verkligheter som skildras där, och sen letar jag upp en ny version av olika människors verkligheter i en ny miljö att gå in i och vara passivt aktiv i. Men ikväll ska jag baka Madeleinekakor med min dotter som är här på besök.

Lästips

Den vackraste feministiska romanen jag läst; om att vara människa, om migration och om kön:
Otsuka, J. (2013). Vi kom över havet. Stockholm: Bonnier pocket.

En bok för förskollärare:
Fredriksen, Biljana C. (2015). Förstå med kroppen. Barns erfarenhet som grund för allt lärande. Stockholm: Liber.

En bok för förskollärare och föräldrar om att möta barn utifrån hur deras kroppar inklusive hjärnan faktiskt fungerar:
Payne Bryson, T. och Siegel, D. J. (2012). The Whole-Brain Child. 12 Proven Strategies to Nurture Your Child's Developing Mind. Robinson.

En bok om etik och förhållningssätt mellan barn och vuxna som bygger på John Walls "childism" som en parallell till "feminism":
Gustafsson, L. H. (2016). Relationsrevolutionen: om mötet mellan barn och vuxna. Stockholm: Norstedts

En liten bok i formatet men oändligt stor i tanken – lättläst och vackert om Deleuzes filosofi:
Spindler, F. (2013). Deleuze: tänkande och blivande. Munkedal: Glänta produktion.

Skrivet av Maria Löfstedt.