Superkompisar – Kooperativt lärande i förskolan

Publicerat

Att arbeta med Superkompisar är ett sätt att skapa inkluderande samspelsmiljöer där alla barn kan hitta lekmöjligheter, där de kan utveckla sin sociala förmåga och stärka varandra som individer. Lisa Fohlin, förskollärare och universitetsadjunkt, berättar här konkret om hur man kan använda metoden.

Läroplanen för förskolan är tydlig med att förskolan ska både ska skapa en miljö som stödjer barns samspel samt ger barnen möjlighet att få en förståelse för andras tankar, känslor och utveckla en förmåga att sätta sig in i andras situation. En förskola med ett socialt inkluderande klimat där olikheter ska ses som en tillgång är det som förespråkas.

Lätt hamna utanför

Oavsett förskollärares intentioner när det gäller att skapa ett inkluderande klimat, ser det inte ut så på samtliga förskolor och avdelningar. När jag började på en 3–5-årsavdelning upplevde jag hur tydligt uppdelade barnen var på avdelningen. Barnen begränsade sig ofta till lekkamrater i samma åldersgrupp, med samma intressen och av samma kön.

De äldre barnen i gruppen hade hög status, vilken användes till att utesluta de yngre barnen ur lekar. Detta medförde ett klimat av uteslutning mellan individer och grupper.

De flesta barn på avdelningen var ändå mycket bra på att leka fantasieggande lekar med varandra.

Jag observerade dock att vissa barn inte kom in i lekarna lika enkelt som andra, ofta på grund av bristande social förmåga, intresse eller språklig förmåga. De blev därmed ensamma eller hade enstaka vänner som de var beroende av för att kunna hamna i gemensamma lekar.

Kooperativt lärande

Jag ville förändra detta och skapa en inkluderande miljö där samtliga barn kunde hitta lekmöjligheter, där de kunde utveckla sin sociala förmåga och bli stärkta som individer av varandra. I samråd med kollegorna valde jag kooperativt lärande som metod.

Kooperativt lärande används i skolvärlden internationellt och har gett stora framgångar både akademiskt och socialt i länder som Finland, Holland, Storbritannien, USA, Kanada, Australien och Indien.

Kooperativt lärande bygger på samspel i mindre grupper och syftet är att skapa ömsesidigt beroende mellan barn vilket ska leda till en miljö där kunskapsdelning och social utveckling står i fokus.

I kooperativa klassrum finns det en metod som kallas lärpar. Dessa lärpar arbetar tillsammans på lektionerna genom att stötta varandra och utvecklas tillsammans för att lära sig så mycket som möjligt kring kunskapsinnehållet. Samtidigt med lärandet sker en utveckling av barnens sociala färdigheter. Jag funderade på hur det skulle se ut om man använde samma metod för att stimulera ett socialt lärande mellan barnen i förskolan.

Kompispar från olika åldersgrupper

Eftersom jag kunde se att barnen i min barngrupp delade upp sig främst utifrån ålder, valde vi att skapa heterogena par utifrån denna premiss.

Jag gjorde en lista med siffrorna 1 till 10 samt skrev ut alla barnens namn. Jag satte de äldre barnens namn på ena sidan och de yngre barnens namn på den andra sidan. De barn som av olika anledningar hade ett svagare språk placerade jag på samma sida som de yngre barnen.

Detta skapade 10 par. Jag döpte dessa par till Superkompisar.

I arbetslaget diskuterade vi hur vi skulle använda superkompisarna i verksamheten. Vi bestämde att barnen skulle gå i sina superkompis-par vid utflykter, hjälpas åt i kapprummet samt ha en förmiddag i veckan till gemensam lek. Paren skulle hålla ihop under en tvåveckorsperiod, för att därefter bilda nya par.

Kompisarmband skapar tydlighet

kompisarmband_300.jpgVi gjorde kompisarmband för att skapa en tydlig indelning av barnen samt ge dem möjlighet att fort känna grupptillhörighet med sin superkompis. Detta är ett sätt att stärka gruppidentitet i paren så att de ska rikta sin uppmärksamhet mot varandra.

Armbanden hade samma färg och antal pärlor som på superkompislistan. På listan och på armbanden fanns det två par som hade samma färg på armbanden men olika antal pärlor. Dessa kallade vi för färgkompisar.

Färgkompisarna användes främst om ett barn var frånvarande vilket lämnade dennes superkompis ensam. Barnet fick gå ihop med sina färgkompisar om det inte vara något annat barn som också saknade en superkompis den dagen.

Superkompisdag med samling

Vi valde tisdagar som vår superkompisdag. Barnen var alltid exalterade inför tisdagssamlingarna. När de kom in till samlingsrummet fick de sina kompisarmband.

De började ofta prata med varandra om vem de skulle ha som superkompis och tittade efter vad de andra hade för färg på sina armband. När alla barn var inne i rummet och hade fått sina armband fick de hitta sina superkompisar och sätta sig ner brevid varandra i sina nybildade par.

På samlingen fick barnen träna på att prata med varandra i superkompisparen. För att skapa ett inlyssnande samtalsklimat använde vi oss av den kooperativa samtalsstrukturen EPA. EPA står för Enskilt – Par ­– Alla.

Vi gjorde så här:

  • Förskolläraren ställer en öppen fråga till gruppen.
  • Frågan ställs igen samtidigt som förskolläraren visar med hela kroppen hur tänkande kan se ut. Barnen uppmuntras att tänka, stänga ögonen om de behöver och fundera på frågan i 10 sekunder.
  • Därefter får barnen instruktionen att vända sig knä-mot-knä med sin superkompis och får sedan höra frågan igen.
  • Pedagogerna rör sig bland barnen för att hjälpa till vid samtalen och höra barnens tankar.
  • När paren har samtalat färdigt lyfts några eller alla svar i helgrupp.

Förbättrad kommunikation

Vi såg snabbt stora fördelar av att använda strukturen EPA. Barnen blev väldigt bra på att både prata och lyssna samt tolka varandras icke-verbala kommunikation. Vi kunde se att barn som tyckte att det var läskigt att prata i helgrupp kunde uttrycka sig i sitt par och även vågade upprepa svaren i helgruppen.

Efter diskussionen fick paren välja var de ville leka. Barnen fick prata med sina superkompisar om var och vad de kunde tänka sig att leka med. De fick sedan gå till vår aktivitetstavla där de genom att placera sitt superkompiskort valde de lekområden de ville vara i. Om de hade svårt att välja fick de hjälp av en pedagog. Barnen fick lära sig strategier för hur de kunde komma överrens samt testa att turas om att välja lek.

superkompisar_300.jpg

Stora effekter efter en tid

Efter tre månader med superkompisar kunde vi se hur de barn som tidigare inte pratat med varandra kunde prata med samtliga barn på avdelningen. Nya kompiskonstellationer hade dessutom skapats även vid fri lek.

Vi kunde se hur barnen hjälpte varandra och att fråga en kompis för att få hjälp med ett problem var en självklarhet då barnen kunde lita på att få ett jakande svar på frågan om hjälp från varandra.

Efter tolv månader när vi vinkade av våra blivande förskoleklassbarn var de åldersuppdelningar som kunde ses året innan helt borta. Gruppen bestod nu av hjälpsamma kommunikativa barn som utan problem välkomnade både nya och välbekanta barn in i sina lekar, kunde sätta sig in i varandras perspektiv och sätta ord på sin eventuella frustration.

Den största skillnaden i gruppen var att de barn som tidigare bara hade en lekkamrat eller helt saknade lekkamrater nu hade ett flertal lekkamrater. Det fanns alltid någon kompiskonstellation som hälsade dem välkomna på morgonen.

Stämningen på avdelningen var varm, välkomnande och både barn och föräldrar har uttryckt sitt gillande av den förändring som skett.

Det vi gjorde för att skapa denna positiva förändring var:

  • Lät barnen mötas i (ålders)heterogena par
  • Utvecklade en gruppidentitet med kompisarmband
  • Lät barnen samtala i paren med fokus på jämställd, inlyssnande kommunikation
  • Lät barnen leka i sina par med fokus på att komma överens
  • Gav barnen metoder för att komma överens
  • Gav barnen språk för att bjuda in samt fråga om tillträde till lek
  • Visade med vår attityd och vårt beteende att ett inkluderande klimat är viktigt

Diskussionsunderlag

  • Vilka gruppkonstellationer finns det i vår barngrupp?
  • Vilket stöd behöver barnen för att ytterligare stimuleras i sitt sociala lärande?

Läs mer

Litteratur om inkluderande undervisning

Williams, P., Sheridan, S. & Pramling Samuelsson, I. (2000). Barns samlärande: en forskningsöversikt. Stockholm: Statens skolverk

Nilholm, C. & Göransson, K. (2013). Inkluderande undervisning: vad kan man lära av forskningen. Härnösand: Specialpedagogiska skolmyndigheten.

Litteratur om kooperativt lärande

Fohlin, N., Moerkerken, A., Westman, L., & Wilson, J. (2017). Grundbok i kooperativt lärande: vägen till det samarbetande klassrummet. Lund: Studentlitteratur.

Johnson, D.W., Johnson, R.T. & Holubec, E.J. (2009). Circles of learning: cooperation in the classroom. (6 uppl.). Edina, Minn.: Interaction Book Co.

prova_180.jpgDen här artikeln är öppen för alla

Den här artikeln är öppen för alla besökare under en begränsad period. Är du inte medlem men vill ta del av allt som finns på Förskoleforum?

Beställ ett abonnemang till din förskola >>

Prova Förskoleforum gratis i två månader >>


Inledande foto: Jessica Nävermyr. Övriga foton: Lisa Fohlin.