Kristine

Hultberg Ingridz

Kristine Hultberg Ingridz, berätta lite om dig själv! Vem är du?

– Jag bor i Åkarp men kommer från Norrköping. Jag är grundlärare i botten, med ämnena matte, svenska, estetik och genus. Det har jag också jobbat med på grundskola, men också på förskola.

Runt 2011 började Kristine Hultberg Ingridz arbeta som genuspedagog i det som då hette FoU Malmö stad, därefter med skolutveckling i Burlövs kommun.

– All denna praktiska erfarenhet gjorde att jag blev intresserad av undervisning i förskola. Det är ett område som är ganska komplext och problematiskt. Förskolan har ju inte individuella kunskapsmål så här finns ett glapp och det ger möjlighet att ställa frågor kring vad undervisning kan bli.

År 2017 blev Kristine Hultberg Ingridz anställd som adjunkt i pedagogik på Malmö universitet och 2020 påbörjade hon forskarutbildning där. Hon lade fram min doktorsavhandling i oktober 2025.

Berätta om din forskning!

– Avhandlingen heter ”Vi måste kunna dansa i ramen”: en multietnografisk studie om vad undervisning kan bli i förskola. Jag studerade spontan undervisning, med en videokamera som verktyg ute på fyra olika förskolor. Ett centralt tema i avhandlingen är att undervisning mellan pedagoger och barn inte bara sker genom ord utan även genom kroppsliga uttryck. Det handlar om lekresponsiv undervisning och jag använde mig av flera olika teoretiska begrepp för att förstå vad undervisning kan bli i förskola.

Utöver teorin lekresponsiv undervisning använde sig Kristine Hultberg Ingridz av relationell teori.

– Man kan säga att jag driver det relationella genom hur jag förstår interaktionen. Kroppsliga uttryck spelar stor roll, och pedagogens förmåga att vara lyhörd i samspelet är avgörande. Uttrycket ”Vi måste kunna dansa i ramen” var det för övrigt en pedagog som formulerade när hen gick från en planerad undervisning till en spontan undervisning för att följa det barnen såg ut att vara intresserade av.

Vad säger forskningsresultaten?

– Tidigare forskning säger att undervisning utgår från den planerade situationen, eller från lärandet i sig. Mina resultat visar dock att när pedagogerna är närvarande, lyhörda och har fingertoppskänsla, uttrycker barn sig både verbalt och kroppsligt kring vad de är intresserade av att veta mer om. Då kan undervisning uppstå på ett ögonblick. Den kan vara så mycket mer om man öppnar för den spontana undervisningen, för mötet mellan pedagog och barn och objekt/innehåll.

– Det har varit väldigt intressant att utmana förgivettaganden om lek och undervisning. Och även om jag endast utgått från leken i min avhandling, så tänker jag att den spontana undervisningen även kan ske vid matsituationer, i hallen med mera.

Vilken nytta har de som arbetar i förskolan i Sverige av just dina forskningsresultat?

– Många pedagoger tror kanske att de måste förbereda sig mycket inför undervisning. Men spontan undervisning händer om och när vi är nära barnen. Även om den inte är planerad, är den lika mycket undervisning för det. Så min forskning bidrar till fortsatta diskussioner om hur undervisning utifrån förskolans premisser kan ha en möjlighet att bli socialt rättvis genom det jag benämner didaktiskt flerspråkande. Pedagogerna får ett språk för att kunna börja tala om spontan undervisning, kunna arbeta praktiskt och medvetet med det och komma bort från samtal om mätbarhet. Detta har saknats.

– Men med spontan undervisning behövs det relationella perspektiv, förmåga att se barnen som aktörer i stunden, som medskapare i förskolans praktik här och nu. Det öppnar för demokratiska frågor och social rättvisa genom dialog, reflektion och relationellt engagemang. I ett exempel från studien förekommer ett grönt monster i barnens lek. Pedagogen tolkar objektet på ett annat sätt än barnen, vilket leder till att samspelet bryts.

Har du fortsatt med ditt avhandlingsämne?

– Jag kommer absolut att fortsätta utveckla resultaten, skriva och presentera dem. Just nu håller jag exempelvis på att utveckla ett nytt, vetenskapligt begrepp: didaktiskt flerspråkande. Det är ett resultat från avhandlingen som jag nu utvecklar vidare. Jag driver också ett projekt med en kollega kring lek: ”Memories of play”. I projektet utforskar vi om och hur vuxna leker med barn i förskola.

Vad är det roligaste med forskaryrket?

– Det finns mycket som är roligt med forskaryrket men om jag ska säga något specifikt väljer jag att lyfta fram det analytiska arbetet med empiri och tänkandet med teori.

Vad jobbar du med när du inte forskar?

– Jag är tillbaka i min adjunktstjänst nu och fortsätter att undervisa på förskollärarutbildningen. Mina ämnen där är bland andra litteracitet, normkritik, estetik och pedagogiskt ledarskap.

Vad gör du på fritiden?

– Jag har en hund som heter Barbro (efter Barbro Lindgren), en golden doodle. Sedan styrketränar jag och tittar på mycket fotboll eftersom en av mina två tonårssöner spelar. Som ung spelade jag själv fotboll. Sedan träffar jag också vänner, läser och så.

Läs mer

Kristine Hultberg Ingridz avhandling: ”Vi måste kunna dansa i ramen”: en multietnografisk studie om vad undervisning kan bli i förskola.