Catarina
Wahlgren
Publicerat 2023-06-19
Vem är du?
– Jag är född och uppvuxen i Norrtälje, eller egentligen utanför Norrtälje, men nu bor jag i tätorten med sambo och tre tonåringar/unga vuxna. Jag har arbetat många år som barnskötare i förskolan, skolan och på fritids. Jag gjorde ett uppehåll under senare delen av 1990-talet och tog en magisterexamen i biologi, men sedan har jag återkommit till förskolan. 2012 examinerades jag som förskollärare. Efter det kombinerade jag arbete i förskola med fortsatta studier i pedagogik och barn- och ungdomsvetenskap. Jag disputerade i mars 2023 på avhandlingen En bild säger mer än tusen ord. Barns perspektiv, positioner och påverkansmöjligheter i förskolans dokumentationspraktik.
Berätta om din forskning!
– Min forskning utgår från en vanlig företeelse i förskolan, nämligen användningen av fotografier i den pedagogiska dokumentationspraktiken. Det här är någonting som jag själv arbetat med under min tid i förskolan och jag minns också den explosion som skedde i och med digitala verktyg som bidrog till både snabb och enkel produktion samt spridning av fotografier. Det fanns många studier som hyllade arbetssättet som sades kunna rubba maktstrukturer och ge barn ökad delaktighet. Men det kom också studier som menade att dokumentationspraktiken styrde barnen genom att peka på önskvärda beteenden och att fotografierna lyfte fram en ideal verksamhet. Samtidigt höjdes också röster gällande barns integritet.
– I detta blev jag intresserad av att närmare studera vilka bilder av barn som visades upp i fotografierna och hur barns perspektiv på verksamheten uttrycktes och togs om hand. Det började i en masteruppsats 2013, och 2017 fick jag sedan möjlighet att gå vidare i en fördjupad studie under en forskarutbildning.
Fyra delar
– Avhandlingen innehåller fyra artiklar och en kappa (en inledande, sammanfattande text i akademiska avhandlingar, reds. anm.) som sammanfattar de samlade resultaten. Fotografier har samlats in från sex avdelningar på fyra olika förskolor i olika socioekonomiska områden.
– I den första artikeln har jag samtalat med barn utifrån fotografier som de själva har valt ut. Den här studien utfördes för att få ta del av barnens egna berättelser och undersöka hur de såg på fotografierna och vad som fångade deras intresse. Kort sagt kan sägas att barnen var intresserade av att se sig själva och att kunna peka ut sina närmaste vänner.
– I den andra artikeln har jag valt att jämföra bilder av barnet som kommuniceras genom inomhusfotografierna som fanns på förskolornas väggar med hur barn beskrivs i läroplanen. Det visade sig att fotografierna fokuserade på undervisningssituationer och således synliggjorde endast en liten del av läroplanens holistiska förhållningssätt.
– Den tredje artikeln fokuserade på fotografier som spreds digitalt. De digitala fotografierna visade generellt upp mer av typiska barnaktiviteter, som pyssel och lek som inte var specifikt knutna till utbildning. Aktiviteterna framhävde ett vuxet barnperspektiv på vad barn uppskattar och uppfattades således som en slags marknadsföring av förskolan med en tänkt publik av presumtivt inskrivna familjer.
– I den fjärde artikeln har jag undersökt utomhusfotografier. Det var ett fokus som jag fastnade för under resans gång eftersom jag upptäckte olikheter i hur utomhusaktiviteter kommunicerades i de olika förskolorna. Resultaten visade bland annat att feminint kodade värden som omsorg och känslor upphöjdes till åtråvärda i utomhusfotografierna.
Vad säger forskningsresultaten?
– Sammanfattningsvis visade resultaten att vuxna tog fotografierna och att det framför allt var barn aktivt i undervisningssituationer som visades upp. Alla barn framställdes, med lite olika tekniker, som deltagande i samma lärarledda aktiviteter, inriktade på produktion och prestation. Barns lek, egna intressen, men även omsorg och känslor osynliggjordes i fotografierna. Att känslor osynliggjordes berodde bland annat på att barnen ofta framställdes som anonyma, vilket bland annat är en följd av dataskyddslagstiftningen (GDPR). Därmed framställdes barnen också som neutrala med avseende på till exempel kön och etnicitet.
– I mina diskussionsavsnitt har jag bland annat lyft hur synen på professionalitet i förskolan verkar ha betydelse för hur barnen framställs. Det finns idag ett starkt utbildningsfokus som framhävdes i fotografierna på bekostnad av barns lek, egna intressen och omsorg. Den samtida neoliberala definitionen av professionalitet bär på maskulint kodade värden och kräver prestation och jämförbarhet. Jag drog slutsatsen att detta har påverkat praktiken på ett sätt som gör att barnen framställs som en enhetlig grupp, aktiviteterna blir jämförbara och produktionen blir mätbar.
Etik och anonymisering
– De feminint kodade värdena som lyftes fram i utomhusfotografierna betonades starkare på de multietniska avdelningarna och framstod därmed som fostrande; att lära ut ”att vara i naturen”, oavsett kön, på ett sätt som majoritetssvenska barn förväntas ha erfarenhet av från hemmet. Det fanns tydliga skillnader mellan hur barn framställdes i inomhusrummet och i utomhusrummet, även om det också fanns skillnader mellan förskoleavdelningarna. Ett tredje rum som framträdde i resultaten var det digitala rummet, det vill säga fotografier som delades digitalt i slutna grupper eller öppet i appar som Instagram. I detta rum var i stort sett alla fotografier anonymiserade och kommunikationen kunde inte tolkas som att den ökade transparensen av förskolans verksamhet, utan snarare producerades den i syfte att marknadsföra förskolan. Detta blir intressant med avseende på slutdiskussionens tredje avsnitt som handlade om det etiska i att visa eller inte visa barns ansikten. Trots att inga barns identiteter röjs kan jag tycka att det är tveksamt etiskt att använda fotografier av barn som marknadsföring.
– Jag resonerar en hel del kring etiken kring barn och bilder i avhandlingen och ifrågasätter vad vi vuxna egentligen skyddar barn mot när vi döljer deras ansikten. Barnen är intresserade av att se sig själva, att deras ansikten syns ger dem en röst och ett inflytande som nonchaleras i de anonymiserade fotografierna. Barns egna kunskapsproduktion osynliggörs. Samtidigt visar barnen att de anonyma fotografierna ger dem möjlighet att inkludera sig själva i de framställda aktiviteterna. Avhandlingens slutsats är att en annan definition av professionalitet i förskolan samt andra användningsområden för fotografierna, där barns berättelser kan ses som viktiga inlägg i förskolans relationsarbete, har potential att öka barns delaktighet och inflytande.
Vilken nytta har de som arbetar i förskolan av just dina forskningsresultat?
– En ökad medvetenhet om fotografiernas budskap och hur olika maktstrukturer bibehålls eller förstärks genom hur fotografierna används, kan leda till att arbetet förändras. Jag tror att fotografier idag används på ett ganska oreflekterat sätt och forskning har visat att dokumentationsuppdraget ofta setts som ett krav ovanifrån som tar tid från samvaron med barnen, vilket naturligtvis påverkar motivationen.
– Samtidigt som det pågår en professionalisering av förskolan och förskolläraryrket är förskolor idag på en marknad där de konkurrerar med varandra. De måste visa upp att de håller en hög kvalitet och följer läroplanen. Många fotografier framställer barnen sysselsatta i avdelningens projekt som ibland pågår så kort tid som en halvtimme i veckan. Resten av det som sker på förskolan vare sig dokumenteras eller reflekteras över tillsammans med barnen. På så sätt osynliggörs omsorg, lek och barns egna intressen, vilka alla är viktiga delar i förskolan enligt läroplanen.
– I avhandlingen föreslås att fotografierna till exempel kan användas i förskolans relationsarbete; ”att vara en bra kompis”. Att betrakta barns reflektioner kring relationer med kamrater som viktiga inspel, skulle både vara ett sätt att ta till vara på barns kompetens och ett sätt att ge utrymme för barns intressen. Det skulle kunna bidra till att barn såg fotografierna som en ingång till delaktighet och inte som enbart ett vuxenarrangemang. Huruvida detta innebär att man bör eller inte bör visa barns ansikten i fotografierna är en fråga som fortsatt bör reflekteras över både inom forskningen och ute i verksamheterna. På det stora hela skulle en ökad medvetenhet kring praktiken med fotografier kunna öppna upp för fler användningsområden med möjlighet att faktiskt öka barns delaktighet, men även kunna synliggöra flera olika sätt att vara barn eller vuxen i förskolan på.
Har du fortsatt med ditt avhandlingsämne?
– Jag har precis disputerat och försöker nu sprida mina forskningsresultat till förskolan. Avhandlingsarbetet lämnade dock flera lösa trådar som jag gärna skulle arbeta vidare med.
Vad är det roligaste med forskaryrket?
– Att få ta del av olika erfarenheter och perspektiv, både från verksamheten och från forskarkollegiet. Det är spännande att undersöka var och hur kunskap produceras och förmedlas och hur olika maktstrukturer kan påverka vems kunskap som anses som viktig. Det har också varit roligt att få fördjupa sig i något som jag har intresserat mig för under en längre tid.
Vad jobbar du med när du inte forskar?
– Jag undervisar på lärarprogrammen på Högskolan i Gävle. Där undervisar jag bland annat om genus, intersektionalitet och värdegrund samt fungerar som handledare vid studenternas examensarbeten. Just nu är jag ute och besöker studenter under sin VFU, vilket är ett spännande och intressant uppdrag där jag får kontakt med vardagen i förskolan och vad som är på gång just nu.
Vad gör du på fritiden?
– Jag försöker ta vara på nuet. Jag älskar att träna och att vara utomhus, gärna åka skidor när det är möjligt. Jag har en trädgård som alltid är full av projekt. På senare år har jag även börjat odla grödor som bara är vackra och inte skördas för att syltas, saftas och torkas. Sen har jag ju tre barn och en stor kreativ familj som upptar all tid däremellan.
Lästips
Catarina Wahlgrens avhandling En bild säger mer än tusen ord. Barns perspektiv, positioner och påverkansmöjligheter i förskolans dokumentationspraktik
Skrivet av: Lotte Mjöberg
Foto på Catarina Wahlgren: Joelin Quigley Berg
