Lena

Aronsson

Publicerat 2020-08-05.

Vem är du?

– Jag arbetar på Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet. Här undervisar jag i förskollärarprogrammet och masterprogrammet i förskoledidaktik. De senaste åren har jag dock ägnat mig mest åt forskning, inom ramen för mitt avhandlingsprojekt. Jag disputerade den 20 september 2019 på en avhandling med titeln När förskolan möter neurovetenskap: kunskapsteoretiska möten i teori och i praktik.

– Från början är jag förskollärare, utbildad i början av 80-talet och arbetade i många år i förskolor i Södertälje och Stockholm. Så småningom fick jag mer och mer utvecklingsuppdrag, framför allt kring språkutvecklingsarbete och Reggio Emilia-inspirerat arbetssätt. Jag har också arbetat på förvaltningsnivå och som rektor och förskolechef. Nästan hela tiden har jag studerat samtidigt som jag har jobbat, läst enstaka kurser på kvällstid framför allt i pedagogik.

Berätta om din forskning! 

– Jag forskar om möten mellan olika kunskapsteorier och vad det skulle kunna betyda för förskolans vetenskapliga grund. Det handlar om kunskapsteorier från dels det neurovetenskapliga forskningsfältet kring barns lärande och utveckling, dels den pedagogisk-didaktiska förskoleforskningen. I avhandlingen har jag undersökt dessa möten både ”i teori och i praktik” som undertiteln säger. 

– Tillsammans med pedagoger i tre förskolor studerade jag vad som hände ”i praktik” när vi sammanförde dokumentationer från deras pedagogiska praktik med forskningsbaserad kunskap från neurovetenskap och kognitionspsykologi. Indirekt blev det också ett sammanförande med de sociokulturellt orienterade teorier som ofta är etablerade i förskolan och hos pedagogerna. Vi identifierade och experimenterade med hur olika idéer om didaktiska arbetssätt och om barns lärande uppstod i mötet mellan praktiken och olika teorier. Det här kallas kartografiskt spårande och är en forskningsmetod som här också tillämpades tillsammans med pedagogerna. 

– Undersökningen av kunskapsteoretiska möten ”i teori” handlar om att jag har gjort kartografiska spårningar av det interdisciplinära forskningsfält som strävar efter att sammanföra utbildning och neurovetenskap. Detta fält kallar jag pedagogisk neurovetenskap, och här har jag visat de olika ansatser som finns och vilka svårigheter och ibland möjligheter som uppstår i olika typer av möten inom detta fält. 

Vad säger forskningsresultaten? 

– Det kartografiska spårandet av forskningsfältet pedagogisk neurovetenskap visade att idén om en polariserande skillnad mellan natur- och samhällsvetenskap (som neurovetenskap och utbildning) är stark. Dessutom ses utbildning ofta som primärt ett praktikfält. Att praktiken är grundad i pedagogiska och didaktiska teorier bortses ofta från när man vill sammanföra utbildning och neurovetenskap.

– I det kartografiska spårandet tillsammans med pedagogerna synliggjordes vikten av att arbeta med en mångfald av teoretiska antaganden om kunskap och lärande, bland annat för att kunna möta läroplansuppdraget om undervisning på både grupp- och individnivå. Det visade sig att i praktiken utgick arbetssätten faktiskt ofta från många olika kunskapsteorier, men inte nödvändigtvis som en medveten mångfald för att kunna ha en individualiserad gruppedagogik. Istället skulle jag vilja beskriva det som något av en rankning. Vissa metoder och arbetssätt, grundade på vissa idéer om lärande, ses som mindre värda. Det kan vara något man inte är så nöjd med att behöva göra eller ser som undantag eller nödlösningar för vissa barn eller vissa situationer.  

– Tillsammans visar kunskapsteoretiska möten ”i teori” och ”i praktik” att förskolans vetenskapliga grund behöver utgöras av många olika teorier, från olika vetenskapliga fält. Förskolans pedagoger behöver både sociokulturella teorier och teorier om barns biologiska, psykologiska och neurologiska utveckling för att kunna individualisera gruppedagogiken. Och den interdisciplinära forskningen behöver ta utgångspunkt i utbildningsvetenskaplig teori för att kontextualisera t.ex. resultat från hjärnforskning. Detta kallar jag neuropedagogik i avhandlingen. Konkret kan det innebära att vi pedagogiska och didaktiska förskoleforskare behöver ta oss an teorier och resultat också från andra fält än våra egna. På det sättet kan vi bidra till att bredda förskolans vetenskapliga grund.  

Var det något i dem som förvånade dig? 

– Jag var inte riktigt beredd på att slutsatsen ”förskolan behöver många olika kunskapsteorier” också skulle innebära en viss självrannsakan. När jag satt där och markerade med olikfärgade pennor i mina fältanteckningar från olika förskoleaktiviteter blev det ibland väldigt färgglatt. För mig som forskare var det spännande att följa hur pedagogen skiftade mellan olika idéer om kunskap och lärande beroende på vad som hände i aktiviteten. Samtidigt insåg jag att en stor del av mina många år i förskolan hade jag ägnat åt att försöka göra oss mer enfärgade genom att ha en gemensam kunskapssyn. 

– Gemensam kunskapssyn är en idé som bygger på skillnad och olikhet, att vi ska enas om något och därmed avfärda något annat. Det kan ha varit nödvändigt för tjugo år sedan, men idag tror jag vi behöver en annan idé. Det förvånade mig faktiskt att avhandlingen skulle ge mig möjlighet att med ganska stark röst få säga ”hallå, inga fler synvändor, neurovetenskapen kan faktiskt vara ett tillägg – ett bland flera”. 

Vilken nytta har de som arbetar i förskolan av just dina forskningsresultat? 

– En avhandling kan ibland överrösta sin egen teoretiska och språkliga snårighet och nå ut till pedagoger och chefer i förskolan och det hoppas jag att min gör. Jag hoppas att den kan bidra till att utveckla individualiserad gruppedagogik, med varierade arbetssätt som grundas i en mångfald av kunskapsteorier. Som stöd i det arbetet kan avhandlingen också visa hur det kartografiska spårandet kan utveckla reflektionsarbetet i pedagogisk dokumentation. 

Har du fortsatt med ditt avhandlingsämne?

– Jag disputerade ganska nyligen och jag hoppas kunna fortsätta med de frågor som avhandlingen tar upp. Sedan har jag ju den stora förmånen att få undervisa i kurser på förskollärarprogrammet och masterprogrammet där mina kunskaper ges utrymme i möten med studenterna. Och det är ju framför allt förskollärarna jag riktar mitt avhandlingsarbete till – både de verksamma och de blivande!

Vad är det roligaste med forskaryrket? 

– Det är nog den fantastiska blandningen av struktur och kreativitet. Att få djupdyka in i intressanta frågor och komplicerade teorier, stå rejält på tå och utmana sig själv i att förstå och att tänka på nya sätt – och samtidigt vara noggrann, strukturerad och vetenskapligt stringent.

Vad jobbar du med du när du inte forskar? 

– Jag är anställd som adjunkt på universitetet, vilket innebär att jag huvudsakligen undervisar. Det roligaste med det här jobbet är sammansättningen av forskning, undervisning och kunskapsspridning till det omgivande samhället och professionen – tre delar som blir en så bra helhet. Därför hoppas jag att framöver få möjlighet till mer forskningstid.

Vad gör du på fritiden? 

– Umgås med familj och vänner, ordnar middagar och fester hemma eller i sommarstugan på Dalarnas sydkust där vi tillbringar mycket tid. Jag bygger, målar, syr och är nog ganska kreativ när det gäller inredning. Men jag är också beroende av ensamhet, att få vara själv och läsa massor av bra böcker. Och mitt barnbarn, förstås – hon är min bästa fritid!

– Jag bor på Södermalm i Stockholm, tillsammans med min man och med tre vuxna barn och ett barnbarn på nära håll. Närmast av dem bor barnbarnsfamiljen och därför har jag den stora turen att få lämna och hämta henne på förskolan titt som tätt. 

Lästips

Den bästa boken på svenska om hur vi pedagogiskt och didaktiskt kan använda oss av kunskap från neurovetenskapen tycker jag är När hjärnan får bestämma av Carl E Olivestam och Audu Ott (Remus förlag, 2010). Det finns många böcker idag inom detta fält men den här boken är mest tydlig i att ta utgångspunkt i pedagogiken och därmed kontextualisera hjärnforskningens bidrag till utbildningsfältet. Sedan gillar jag också Nervpirrande pedagogik av Theresa Schilhab och Bo Steffensen (red.) (Liber, 2009) med kapitel av olika forskare som på ett tillgängligt sätt skriver om neurovetenskap och utbildning ur olika perspektiv. 

Jag har skrivit vetenskapliga artiklar om mitt avhandlingsämne, men det jag har publicerat i övrigt är ett antologi-kapitel; Bedömning i förskolan i en symposierapport från Nationellt centrum för svenska som andraspråk.

Lena Aronssons avhandling 

När förskolan möter neurovetenskap: kunskapsteoretiska möten i teori och i praktik.

 

Skrivet av: Lotte Mjöberg.