Händelsen i Stockholm – så kan du möta barnen

Attentatet i Stockholm fredagen 7 april berör oss alla. Leg. psykolog Anna Hellberg ger råd om hur du kan möta barnen. Hur hanterar man barnens frågor och ska man själv ta initiativ till att prata om händelsen?

För förskolor i framför allt Stockholmsområdet blir händelsen såklart än mer närvarande. Familjer och personal är generellt mer direkt drabbade där än i resten av landet.

Som pedagog kan man känna sig osäker på hur man ska möta barnens eventuella frågor och om man själv ska ta initiativ till att prata om händelsen. Som förskolechef kan man behöva lyfta frågan med sin personal, för dem kan det kännas skönt att veta hur man svarar föräldrar som vid lämningen har frågor om hur det som hänt kommer att beröras på förskolan.

När svåra händelser sker är våra yngsta barn mellan 0 och 6 år, alltså de barn vi möter i förskolan, utlämnade till vuxnas reaktioner för att tolka och förstå en händelse, även om en sexåring såklart kan greppa mer än en ettåring.

Vuxnas reaktioner avgörande

Men vuxnas reaktioner är avgörande för hur barnet, tillsammans med ålder och mognad, värderar och förstår den information som det eventuellt har tagit del av. Barnen behöver därför möta lugna och stabila vuxna, som inger en känsla av att läget är under kontroll.

Känner man sig själv väldigt starkt berörd, så att det är svårt att ha kontroll över sina känslor och reaktioner behöver man lyfta detta med andra vuxna för att få stöd, så att reaktionerna inte skapar oro och stress hos barnen som kanske inte känner igen sin pedagog och i värsta fall blir rädda och stressade.  

Som utgångspunkt behöver inte förskolepersonal lyfta händelsen på eget initiativ. Det finns inget egenvärde i att våra yngsta barn får information om vad som hänt.

Men barnen behöver givetvis bli mötta i sina eventuella frågor och funderingar. Att få komma till sin förskola, där det är förutsägbart och stabilt, kan vara en fristad för de barn vars familjer är starkt påverkade av händelsen.

Kan man dra ner lite på tempot i verksamheten under dagen med vuxna som finns nära till hands kanske lite extra mycket, kan det skapa lugn och förutsättningar för att barnen ska kunna berätta om de tänker på sådant man fått höra under helgen.

Måste inte ha alla svar

Kanske finns det missförstånd och egna allvarliga eller felaktiga slutsatser som barnet dragit som man som förskolepersonal kan hjälpa till att reda ut. Som alltid när vi pratar med barn om svåra ämnen – döden, sjukdom och i detta fall en exceptionellt drabbande händelse – behöver vi anpassa oss till barnens nivå.

Att vara så konkret och enkel som möjligt är bra. Sedan är det vissa frågor som är svåra att svara på, där vi faktiskt inte har några svar, och då får det vara så. Det är helt okej att svara ”jag vet inte”, när man inte gör det – för barnet är det viktigaste att det finns lyhörda vuxna till hands som tar sig tid att lyssna och som själva är lugna, det är oftast det allra mest betydelsefulla för att de ska känna sig trygga.

Finns det något barn som beter sig på ett väldigt annorlunda sätt, som man uppfattar kan ha samband med det som hänt, får man närma sig barnet och visa att man är en trygg vuxen som är tillgänglig och intresserad av hur barnet har det, fråga hur det är.  

Alla känner inte oro

Dock är det viktigt att framhålla att de flesta barn rimligtvis inte visar några särskilda reaktioner alls eller är rädda och oroliga. Det är svårt att uppskatta hur många av barnen som känner till händelsen (många vet säkerligen ingenting) och ännu svårare att veta hur barnen tagit informationen till sig.

Så med fokus på trygghet, lyhördhet och närvarande vuxna som, precis som vanligt, möter barnens frågor på bästa sätt kommer vi långt i förskolan.

Reaktioner och oro i detta skede innebär inte att barnet kommer att bli traumatiserat, skulle något barn visa fortsatt starka reaktioner efter någon vecka kan man lyfta med föräldrarna att man är bekymrad för barnet, men detta kommer troligtvis inte hända många barn.

För de barn där ni märker i förskolan att det finns frågor och funderingar om händelsen är det dock bra att informera föräldrarna om detta vid hämtning, inte för att oroa dem utan snarare ge dem chansen att också möta sitt barn i funderingarna.

Om man som pedagog känner sig fortsatt osäker i detta arbete är det bra att lyfta det med sin förskolechef. I många organisationer finns förskolepsykolog som kan vara ett bollplank till chef och personal vid behov.

---

Artikeln har skrivits av Anna Hellberg, legitimerad psykolog och blivande specialistpsykolog i pedagogisk psykologi med inriktning förskolepsykologi. Texten är fri att sprida i informationssyfte. Foto: Shutterstock.com.