Brunnsberga förskola

I Helsingborgs södra delar ligger Reggio Emilia-inspirerade Brunnsberga förskola. Där pågår ett kreativt arbete med att ta barnens tankar på allvar. Genom olika filmprojekt samlas barnens intressetrådar.

Av Ulrika Glaser

Sedan några år leds förskoleområdet, som består av fyra enheter, av rektor Tobias Fredricson. Hans utgångspunkt finns i tankar om ett demokratiskt samhälle och om det kompetenta barnet. Det i sin tur spiller över i synen på medarbetarna: de vuxna måste veta att de har ledningens förtroende att utöva sin profession och utveckla en undervisning som är den bästa för barnen.

Jeff Johansson och Juliana Melin arbetar som barnskötare på Brunnsberga förskola, och på frågan om hur det märks att ledningen har stor tillit till personalen ger de flera exempel:

– Jag känner mig mer kapabel i dag, det känns lättare att jobba på det här sättet. Tobias har stor tillit till oss, att vi klarar av vårt uppdrag. Samtidigt kommer han med inflikande stöd när det verkligen behövs, säger Jeff Johansson.

– Ta fortbildning till exempel. Tidigare kunde det vara så att alla skulle höra samma sak, på en verksamhetsutvecklingsdag till exempel. Nu har vi ett större eget ansvar i att kommunicera vad vi själva verkligen behöver. Det känns som om det blir mer effektivt, i och med att man lägger sin värdefulla tid på just det man själv vill ha. Förutsättningen är att man verkligen fortbildar sig inom det man behöver. Ingen annan tar det ansvaret åt dig.

Förutom Jeff Johansson och Juliana Melin så är även Carolin Ottosson, förskollärare, med på intervjun. Alla tre berättar att de har stort utrymme att utforma utbildningen så som de tycker blir bäst. Att de inte har stöd av en pedagogista eller ateljérista är inget som de lägger någon större vikt vid.

– Jag har jobbat i verksamheter där dessa funktioner har funnits, men jag kan inte säga att det är något jag saknar. Vi kan oftast lösa det själva. Vi tar hjälp av varandra och är bra på att se varandras styrkor, vi har kompetensen. Har man stöd från till exempel en pedagogista så finns kanske risken att man slutar tänka själv.  

Filmande limmar ihop barnens intressespår

En framträdande del i pedagogernas arbete är viljan att låta barns röster höras. Som pådrivande kraft bakom detta finns Per Dahlbeck, med bakgrund bland annat som pedagog inom Malmö stad och som adjunkt vid Malmö universitet. Pedagogerna på Brunnsberga har fått möjlighet att bolla sina tankar om pedagogisk utveckling med honom.

– Per har verkligen sått ett frö om hur vi kan dela med oss av saker som barnen gör, och se vilket värde det ger för barnen. Och det ger ju oss vuxna en större arbetsglädje. För mig personligen har det inneburit att jag har börjat våga mer, att ta kontakter utanför förskolan med människor som jag skulle vilja samarbeta med, gymnasieskolor till exempel. Och många saker behöver inte vara så komplicerade – men det kan göra ett stort avtryck, som till exempel att låta barn höras i en hiss, berättar JeffJohansson.

Hissprojektet, där barns inspelade röster berättar vilket våningsplan hissen befinner sig på, är ett projekt förskolorna varit inblandade i. Ett annat är den årliga filmfestivalen, där filmskapandet blivit det som limmat ihop alla olika intressetrådar som barnen gett uttryck för under flera månader. Barnens filmer har sedan visats på den anrika biografen Röda kvarn i Helsingborg och på Dunkers kulturhus, samt på sommarfester och föräldramöten hemma på förskolan. Popcorn, premiärkänsla och biografupplevelse är självklara inslag, men lika viktigt är att filmandet är en del i det nyfikna, utforskande arbetet som sker hela tiden. 

– Filmandet blir en fördjupning av det projekt som man jobbar med. Det första året var barngruppen jätteintresserad av var man är när man inte syns, de lekte ofta tittutlekar. En dag var det något barn som började prata om en regnbågskackerlacka, och det blev de andra barnen jättenyfikna på, och på något sätt blev den här lilla fantasifiguren ett sätt att ta sig an frågan om var man är när man inte syns. Så det handlade vår film om: barnen berättade om vad kackerlackan gjorde när den inte syntes. För små barn är det en väldigt abstrakt fråga, och vi ville använda många olika estetiska uttryckssätt och olika filmtekniker för att kunna bearbeta och undersöka de här tankarna som barnen hade, säger Juliana Melin.

Carolin berättar vidare om hur barnen blivit delaktiga i dokumentationsarbetet:

– Vi har också jobbat med att barnen själva dokumenterar, att man får vara ”Veckans planet” – alltså den som har hand om dokumentationen under en vecka. I filmprojektet blev det naturligt att det barnet då skötte filminspelningen. Att barnen får fotografera och filma i vardagen är ett sätt att få barnens perspektiv på det som sker. Vi vuxna har oftast en tanke med varför vi tar en bild, redan innan vi fotar. Barnen fotar utan eftertanke, de fotar det de tycker är intressant och spännande i stunden. Det ger en annan syn på saken. Och sen väljer barnen själva de bilder de vill visa. Det samtalet är också viktigt.

Bildtext: Barnen turas om att dokumentera och har god vana vid att själva stå bakom kameran.

Fem månaders erfarenheter blir en film på tre minuter

När filmprojekten satte i gång var det med många frågor och kanske också en viss stress som pedagogerna tog sig an uppdraget. Hur ska detta gå till? Ska filmerna verkligen visas på en biograf? I vilken skala är det genomförbart? Det skulle visa sig att det gick, och att det också blev väldigt roligt. Jeff Johanssons väg in i filmprojektet blev tillsammans med en grupp femåringar.

– De första tre eller fyra veckorna gick vi bara igenom hur en berättelse är uppbyggd. Barnen fick sitta och berätta sina idéer för varandra i mindre grupper. Så småningom var de nöjda med en berättelse som handlar om enhörningar och en massa tigrar som ska äta upp enhörningarna.

– Barnen skulle själva vara karaktärerna, så vi satte igång med att tillverka rekvisita, de gjorde masker och så började vi lära oss hur vi skulle filma och vilka olika filmtekniker som passade. Barnen höll i kameran, och styrde över start och stopp.

– Under filmprocessen kom barnen själva på att det här med att äta upp varandra, var det verkligen så kul? Eftersom de själva var karaktärerna kom det för nära inpå, och det var alldeles för läskigt. Det blev ändring till att tigrarna och enhörningarna istället skulle kramas och bli bästa vänner. Barnen får själva upptäcka sådant, diskutera med varandra. Det är barnen som är producenter, och min roll är att stötta dem i att berätta. Men det har varit väldigt fritt, de har fått köra sitt eget race.

Så trots att själva filmen kanske bara blir tre minuter lång, ligger det månader av erfarenheter, upplevelser och gemensamt arbete bakom.  

Var är ni om fem år tror ni?

– Jag önskar att vi kommer få se hur förskolorna tar en ännu större plats i staden, och att vi på Brunnsberga fortsätter vara delaktiga i det arbetet, säger Carolin Ottosson.

– Jag är just nu engagerad i ett projekt kring barns delaktighet där vi kommer att arrangera workshops och konferenser. Projektet heter Barn och unga möts och skapar staden, och det görs tillsammans med andra förvaltningar. Jag hoppas att det kommer att leda till fler samarbeten mellan förskola, skola och andra förvaltningar i staden, säger Juliana Melin.

– Och jag funderar på att utbilda mig till förskollärare, så jag kanske är färdig med min utbildning då, säger Jeff Johansson.