Skapa balans mellan uppmärksamhet och förväntningar

Publicerat

Att barn söker och vill ha sina pedagogers uppmärksamhet är inget konstigt. Det är faktiskt precis som det ska vara. Men hur ger man uppmärksamhet samtidigt som man främjar barns självständighet?

Författare

Artikelillustration: Shutterstock.com

Barn i förskolan har generellt ett stort behov av uppmärksamhet från sina pedagoger. De vill att pedagogerna ska se vad de gör, lyssna på vad de säger, ge stöd när det behövs och finnas nära för att ge trygghet.

Att söka och behöva uppmärksamhet i meningen att bli tryggad, bekräftad och erkänd för den man är, är ett grundläggande behov hos stora som små. Att ofta få ”tanka” hos sina pedagoger är ett måste eftersom trygghet och positiv uppmärksamhet i sin tur är grundläggande för alla barns lärande och utveckling.

Att barn söker och vill ha de vuxnas uppmärksamhet är därför aldrig fel. Däremot händer det att barns uttryck för det samma inte uppfattas som positivt av pedagogerna, vilket kan leda till att relationen till barnet påverkas negativt.

Det finns strategier

I artikeln "Med vardagen som verktyg för relationsbyggande" har jag lyft den viktiga relationen mellan barn och pedagoger. I den artikel är det barnets behov av uppmärksamhet i förhållande till omgivningens förväntningar på barnets självständighet som är i fokus. Här ges förslag på strategier som kan främja positiv uppmärksamhet, bevara en tillitsfull relation och samtidigt stötta barnets förmåga att agera självständigt.

Ett exempel:

Fröken, titta fröken, fröken kom! Heidi, pedagog, suckar. Så fort hon ägnar sig åt ett barn är det genast flera andra barn som pockar på hennes uppmärksamhet. Några genom att om och om igen kalla på henne, andra genom att fysiskt vara väldigt nära henne och vilja krypa upp i hennes knä eller hålla hennes hand. I gruppen finns också barn som så fort Heidi inte ägnar sig åt dem ”hittar på något” som gör att hon måste rikta sin uppmärksamhet mot dem. Varför kan barnen bara inte leka själva en stund? tänker Heidi.

Ofta en obalans

Alla barn har behov av uppmärksamhet från sina pedagoger. Hur barn uttrycker behovet av uppmärksamhet kan däremot variera till exempel beroende på barnets personlighet och på vad barnet i stunden behöver.

Det barnet behöver just då, är det till exempel närhet eller att bli sedd? Vill barnet säga något och att någon ska lyssna, eller vill barnet ha hjälp med något? Eller är behovet av uppmärksamhet kanske ett uttryck för att barnet inte har något meningsfullt att göra?

När jag tillsammans med pedagoger reflekterar kring barns behov av uppmärksamhet i förhållande till pedagogers upplevelse av att barnens sätt att söka uppmärksamhet blir ett bekymmer, får vi ofta syn på en obalans. De handlar då om en obalans mellan barnets behov av till exempel närhet, trygghet, vägledning och bekräftelse där omgivningen i samma stund ställer krav på att barnet ska vara självständigt.

Självständighet i det här sammanhanget kan vara att barnet själv förväntas ta initiativ till lek och aktivitet, eller att stanna kvar i en aktivitet en viss tid utan att en vuxen finns bredvid.

När barnets förmågor inte är i balans med våra förväntningar finns en risk att ett negativt samspel uppstår, vilket kan påverka den viktiga relationen till barnet. En viktig fråga att ställa är därför: Matchar våra förväntningar på barnets självständighet i olika situationer barnets faktiska förmåga?

Om inte, behöver vi justera de förutsättningar vi ger barnet? Vi måste då parallellt med att barnet får tanka trygghet och positiv uppmärksamhet också stötta barnet att kunna agera mer självständigt förskolan.

Ge – innan barnet tar

Barn som får positiv bekräftelse, närhet och stöd när de behöver det har lättare att samarbeta med vuxna. Barn som känner sig lugna och trygga har dessutom bättre förutsättningar att agera mer självständigt. Barn som blir avvisade eller ignorerade kan tvärtom bli allt mer ihärdiga i sitt sätt att söka uppmärksamhet.

Barn som inte får uppmärksamhet har helt enkelt en tendens att ta den på mer eller mindre bra sätt. Som pedagoger kan vi därför använda oss av strategin att ge uppmärksamhet och bekräftelse innan barnet tar den.

När vi medvetet arbetar med strategin att ge, innan barnet tar, tar vi initiativ till kontakt med barnet, visar intresse för det barnet gör och tar alla tillfällen i akt att uppmärksamma barnet på ett positivt sätt.

Vi är samtidigt generösa med uppmuntrande och bekräftande leenden, nickningar och ger kanske till och med tummen upp då och då som en signal till barnet om att vi finns där. Att vi uppmärksammar och bekräftar bidrar till trygghet och skapar förutsättning för barnet att i större utsträckning kunna agera självständig.

Det handlar om små signaler

Vi kan ge barn uppmärksamhet och bekräftelse på många olika sätt. Ofta kan vi även med ganska små signaler trygga och bekräfta barnet och samtidigt påminna barnet om den relation vi har och att barnet är viktigt för oss. Vi kan till exempel

  • lyssna på barnet
  • svara på frågor och förklara sådant barnet vill veta
  • ge fysisk närhet genom en kram, hålla en hand eller ge beröring på annat sätt
  • le, bekräfta genom att nicka eller blinka med ögat.

Barn som är uppslukade av lek, egen eller tillsammans med andra, eller barn som är fångade av något som intresserar dem söker sällan sina pedagogers uppmärksamhet på ett sätt som upplevs problematiskt.

Barn som däremot inte har något meningsfullt att göra eller som har svårt att på egen hand komma igång med lek och aktivitet kan oftare söka sina pedagogers uppmärksamhet. När barns behov av uppmärksamhet upplevs problematisk av pedagogerna finns det därför all anledning att se över den utbildning och undervisning som erbjuds barnen.

Kan vi ge barn för mycket uppmärksamhet?

Det händer att pedagoger funderar på om de kan ge barnen för mycket uppmärksamhet. Utifrån min erfarenhet som specialpedagog vill jag svara både ja och nej på den frågan.

I de fall barn får mycket uppmärksamhet som präglas av tillsägelser, tillrättavisningar och negativa förväntningar så är mitt svar ja. Barn kan få för mycket negativ uppmärksamhet och negativ uppmärksamhet främjar inte barnets lärande och utveckling.

Om vi med uppmärksamhet i stället menar ett bemötande som både tillgodoser barnets behov av känslomässigt stöd, meningsskapande och vägledning från pedagogerna är mitt svar nej. Den sortens uppmärksamhet hjälper barnet att växa och främjar en positiv utveckling vilket är precis det vårt uppdrag i förskolan handlar om.

DiskussionsfrågorNågra frågor som kan hjälpa oss att justera de förutsättningar vi ger barnen att vara självständiga i lek och aktivitet är:
  • I vilka situationer upplever vi att barnens behov av uppmärksamhet blir problematiskt? På vilket sätt blir det ett problem för oss?
  • Erbjuder vi lek och aktivitet som är meningsfull och rolig för alla barn?
  • På vilka sätt ger vi barnen vårt stöd och vår närvaro i lek och andra aktiviteter? Behöver vi sätta igång och sedan stanna kvar hos barnen i leken längre än vi gör just nu?
  • På vilka sätt stöttar vi vänskapande bland barnen? Har alla barn någon vän i gruppen att dela lek och aktivitet med?

Källor och lästips

Brandtzæg, I., Torsteinson, S. och Øiestad, G. (2016). Se barnet inifrån: Att arbeta med anknytning i förskolan. Stockholm: Natur & Kultur.

Hellberg, A. (2017). Traumamedvetenhet i förskolan. Lund: Studentlitteratur AB.

Niss, G. (2018). Det händer i hallen: Trygga övergångar i förskolan. Stockholm: Gothia Fortbildning.

Ohlsson, M. (2022). Ett specialpedagogiskt förhållningssätt i förskolan: Förståelse, bemötande och pedagogiska strategier. Lund: Studentlitteratur AB.

prova_180.jpgDen här artikeln är öppen för alla

Den här artikeln är öppen för alla besökare under en begränsad period. Är du inte medlem men vill ta del av allt som finns på Förskoleforum?

Kontakta oss för att få en offert

Beställ ett abonnemang till din förskola

Prova Förskoleforum gratis i två månader