Forskning till kaffet! Förskolegården ur de yngsta barnens perspektiv
Fil.dr Linn Eckeskog har läst en forskningsstudie om förskolegården ur de yngsta barnens perspektiv och hur de engagerar sig i platsen – inte bara i andra människor, utan i miljön, materialen och vädret. Här får du en sammanfattning av de intressanta resultaten.
Film: Förskolegården ur de yngsta barnens perspektiv
Hela den vetenskapliga artikeln finns tillgänglig här (på engelska):
Annerbäck, J, Manni, A, Löfgren, H och Mårtensson, F (2024). Toddlers’ engagements with preschool playgrounds: ethnographic insights from Sweden. Children’s Geographies.
Filmens innehåll i text:
Förskolegården ur de yngsta barnens perspektiv
I en tidigare film pratade jag om snön och isen som en slags pedagogiska resurser, om ni minns. Idag ska jag prata om en artikel från samma forskningsprojekt, en vetenskaplig artikel om förskolors gårdar mer generellt.
För de kan ju se rätt olika ut, eller hur? Jag har varit på skogsgårdar där enorma ekar vuxit i många generationer, men också på asfaltsunderlag på innergårdar mellan gator i storstäder.
Alla som jobbat i förskolan har nog tänkt på hur den där utemiljön påverkar barnens umgänge, alltså hur olika den spontana leken utvecklas, men barn umgås ju inte bara med varandra utan också med sig själva, med miljön och med sakerna omkring dem.
Vad händer om vi sänker blicken och observerar de allra yngsta barnen, de som kanske just lärt sig gå och som kanske – kanske inte – pratar?
Det har Johanna Annerbäck, Annika Manni, Håkan Löfgren och Fredrika Mårtensson gjort. De har observerat yngre barn, 1–3 år, på förskolegårdar i Sverige för att ta reda på hur de engagerar sig i platsen – inte bara i andra människor, utan i miljön, materialen, vädret.
Att vistas ute är ju centralt i svenska förskolor. Utevistelsen ses som nyttig och värdefull, och vi vet – som jag varit inne på – från tidigare forskning att gårdens utformning påverkar barns lek. Men vi vet mindre om de yngsta barnens perspektiv, och det är alltså de perspektiven som de här forskarna är mest intresserade av.
Jag kommer nu att ta mig friheten att formulera några övergripande teman, som sammanfattar forskarnas observationer.
Tema 1: Att orientera sig med kroppen
När de yngsta barnen vistas på förskolegården vandrar de ofta runt, stannar upp, pillar. Grejar på. Forskarna menar att det kan vara lätt att missta eller avfärda det här vandrandet som något rastlöst eller passivt. Men det är en viktig del av de yngsta barnens vardag i förskolan.
När de rör sig skapar de relationer till gården: till lutningar, gränser, öppna ytor. Vandrandet är alltså ett sätt att utforska, orientera sig och förstå världen med hela kroppen.
Det planlösa vandrandet är inte något som sker mellan andra aktiviteter, det ÄR en aktivitet.
Tema 2: Att vara för sig själv utan att vara ensam
Forskarna observerar att yngre barn ofta är ensamma långa stunder. Inte ensamma som i övergivna, utan som i att de inte samspelar med någon just då.
Att de inte interagerar med andra barn eller vuxna betyder inte att de är passiva, för de interagerar – de interagerar med platsen och med materialen.
Det är inte bara interaktionen med människor som är meningsfull.
Tema 3: Att utforska genom material
Barnen interagerar med olika typer av material: spadar, pinnar, vatten, regn, kullar, till exempel. Och forskarna visar hur barn använder saker på oväntade sätt: en spade skapar friktion när ett barn åker rutschkana, en pinne blir ett helt projekt i sig och regnvatten något att samla, bära, hälla.
Vi vuxna har ofta idéer om vad material är och är till för, medan de yngsta barnen utvärderar dem utifrån vad de kan GÖRA eller BLI.
Här är det intressant att titta på förskollärarens roll och i vilken grad de vuxna kan och bör ingripa i barnens processer.
Ett exempel från studien är när forskaren observerat ett litet barn som är fullt upptagen av att utforska regnvattnet – när förskolläraren kommer och sätter galonvantar på barnets händer. Barnet invänder, stretar emot, men ger till slut efter. Sen slutar barnet utforska regnvattnet.
När skyddar vi vuxna barnen, och när riskerar vi att hindra? Hur gör vi den avvägningen?
Så vad tar jag med mig från den här studien?
Jo, att förskolegården inte bara är en ”färdig plats” där barnen bara ”är” – den är en värld som de yngsta barnen utforskar men också skapar, när de interagerar med dem. Sett utifrån forskarnas teoretiska perspektiv.
Jag tar också med mig att de yngsta barnens engagemang kan se annorlunda ut än de större barnens. Det kan vara lågmäldare, tystare, mer subtilt – och lättare att missa.
Och, ibland, kan det professionella förhållningssättet vara att avstå från att styra eller avbryta – att låta utforskandet fortgå en stund, även om de där små händerna blir kalla.
Det kanske kan låta märkligt men när jag läser den här studien tänker jag på forskning om åldrande. Om hur det som är ett rikt och meningsfullt liv i hög ålder ofta ser helt annorlunda ut än vad yngre människor föreställer sig. Vem är jag att döma vad som är en meningsfull tillvaro för en 90-åring? På samma sätt är det lätt att missta yngsta barns utforskande som ”ingenting”, när det i själva verket är precis allting, för dem.
Illustration: Adobe Stock.
