Samarbete i par med lärkompisar, del 1

Publicerat

I den här artikelserien får du läsa om hur du genom kooperativt lärande kan utveckla barnens kunskaper och sociala kompetens. Med hjälp av långvariga par – ”lärkompisar” kan pedagogen skapa möten och lek mellan barn som annars inte hade mötts. (Del 1 av 4.)

Artikelfoto: Jessica Nävermyr

Superkompis, arbetskompis, axelkompis, veckokompis

Att använda sig av lärpar, som vi i den här artikelserien kallar för lärkompisar, innebär att barnen i en barngrupp blir indelade i par där de får samtala, leka och stötta varandra. Dessa par håller ihop från cirka två till sex veckor.

Pedagogen använder paren vid lärande, aktiviteter och lekar där fokus ligger på barnens utveckling av kunskaper och social kompetens. Paren kan användas för att stödja varandra vid individuella uppgifter, hjälpa varandra att ta av och på ytterkläder, samtala i samlingar eller aktiviteter, berätta om sina tankar, skapa tillsammans, gå hand i hand vid utflykter eller utföra uppdrag tillsammans.

Paren kan kallas olika saker beroende på syftet i verksamheten. Alternativa namn kan vara superkompis, arbetskompis, axelkompis och veckokompis.

Att använda långvariga par skapar inkluderande samspelsmiljöer där alla barn kan hitta lekmöjligheter, utveckla sin sociala förmåga och stärka varandra som individer. När paren är skapade och barnen har byggt upp en bastrygghet med varandra kan de användas vid flera olika tillfällen under dagen där samarbete är lämpligt.

Olikheter en tillgång

Läroplanen för förskolan ger tydliga riktlinjer för att förskolan ska skapa en miljö som stödjer barns samspel och ger barn möjlighet att få en förståelse för andra. Det kan innebära att förstå och relatera till andras tankar och känslor samt att utveckla en förmåga att sätta sig in i andras situation.

Det som förespråkas är en förskola med ett socialt inkluderande klimat där olikheter mellan barn ses som en tillgång.

Oavsett intentionerna när det gäller att öka graden av inkludering i en verksamhet är det lätt hänt att barngruppen utvecklar en kamratkultur där vissa barn exkluderas från gemenskapen. Barn kan begränsa sig till att leka med lekkamrater i samma åldersgrupp, med samma intressen och av samma kön. I förskolan kan de äldre barnen i gruppen få en högre status, vilket kan användas för att utesluta de yngre barnen ur lekarna.

Om pedagogen inte aktivt arbetar med värderingarna och kamratkulturen kan det medföra ett klimat av uteslutning mellan individer och grupper (Olausson, 2012).

Gemenskap och samhörighet – ett grundläggande mänskligt behov

Barn har olika förmåga till socialt umgänge och skiftande förmåga att självmant få tillgång till lekkamrater. Det kan bero på olika saker, som skillnad i utveckling, skiftande social förmåga, olika intressen eller varierande språklig förmåga.

Forskning visar att barn som har funktionsvariationer lätt kan bli ensamma och vara helt utan kamratrelationer eller endast ha några enstaka vänner, som de kan bli beroende av för att få delta i gemensamma lekar (Jonsdottir, 2007).

Gemenskap och samhörighet är ett grundläggande mänskligt behov och någonting som alla människor behöver och vill ha. För att barn ska känna sig bekväma att leka och lära tillsammans med alla barn i gruppen kan de behöva stöd och ett tydligt ramverk (Löfdahl, 2014). Att skapa lärkompisar och lärgrupper är ett sådant ramverk.

Genom att barnen får umgås och samverka i par med flera andra barn kommer de att utveckla ett större kontaktnät och en större trygghet i den stora gruppen. Syftet är att barnen ska kunna utveckla en förståelse för andra barns behov och få en utökad social handlingskompetens. Det kan betyda att utveckla strategier för att få tillgång till lek, hitta lekkamrater och utveckla vänskapsband.

Alla barn blir vinnare

Pedagogen kan genom att strukturera verksamheten och undervisningen utifrån samarbete utveckla barnens kompetens och attityder till varandra och därmed påverka hur barnen agerar vid mer fria moment och lekar. När pedagogen fördelar barnen i par och uppmuntrar dem att stötta och bjuda in varandra i leken kan hela gruppen utveckla en sammanhållning och gemenskap.

Alla barn blir vinnare genom att få rika möjligheter till lek och socialt samspel med andra, men särskilt de barn som uppvisar sociala svårigheter.


Texten är hämtad ur boken Kooperativt lärande i förskolan och skolans första år av Lisa Fohlin, Niclas Fohlin och Jennie Wilson (Studentlitteratur, 2020). © Författarna och Studentlitteratur. Texten får laddas ned till egen dator och skrivas ut för egen räkning, men inte kopieras och spridas på annat vis.

Om artikelserien

Detta är del 1 i en artikelserie om samarbete i par med lärkompisar. Del 2 handlar handlar om hur man skapar par som fungerar bra i praktiken och hur man gör för att paren ska få en positiv upplevelse tillsammans. Del 3 handlar om hur man kan använda paren i aktiviteter och lekar. Del 4 ger ett exempel från praktiken och handlar om vad pedagogen behöver tänka på när par används.

kl_200 (kopia).jpgLisa Fohlin har förskollärarexamen samt examen i psykologi och didaktik. Hon är för närvarande doktorand vid Specialpedagogiska Institutionen vid Stockholms Universitet där hon bedriver forskning om social utveckling i för- och grundskola.

Niclas Fohlin är grundskollärare F–9, förskollärare och specialpedagog. Han har arbetat med kooperativt lärande i flera år med elever i behov av särskilt stöd samt handleder lärare och har utbildning för skolor.

Jennie Wilson är legitimerad grundskollärare F–6. De senaste åren har hon arbetat allt mer med kooperativt lärande med sina elever.

Referenser

Jonsdottir, F. (2007). Barns kamratrelationer i förskolan: samhörighet, tillhörighet, vänskap, utanförskap. (Doktorsavhandling, Lunds universitet, Lund).

Löfdahl, A. (2014). Kamratkulturer i förskolan: en lek på andras villkor (2 uppl.). Stockholm: Liber.

Olausson, A. (2012). Att göra sig gällande: mångfald i förskolebarns kamratkulturer. (Doktorsavhandling, Umeå universitet, Umeå).