Lovisa Skånfors

Lovisa
Skånfors

Fil.dr, universitetslektor
Verksam vid
Karlstads universitet

Lovisa Skånfors har i sin forskning studerat hur förskolebarn tillsammans skapar kunskaper om sitt sociala liv i förskolan. Ålder, etablerade relationer och specifika kompetenser visade sig fungera som viktiga sociala resurser för barnen.

Att Lovisa Skånfors skulle fokusera på förskolans värld var inte alls planerat från början. I stället hade hon siktet inställt på att bli personalvetare. Men när hon läste till det på Karlstad universitet, valde hon att studera pedagogik som inriktning på sin utbildning, och här väcktes hennes intresse för interaktion mellan människor, och människors sätt att relatera till sin omvärld. När det år 2005 dök upp ett forskningsprojekt på universitetet och som behövde en doktorand, sökte hon direkt. Det ledde fram till hennes avhandling.

”Barns sociala vardagsliv i förskolan”, så lyder titeln på Lovisa Skånfors avhandling. Den lades fram vid Karlstads universitet i september 2013. Avhandlingen har ingått i det större projektet ”Förändring och stabilitet i sociala kunskapsdomäner bland barn i förskolemiljö”, där Annica Löfdahl, professor vid Karlstad universitet samt Solveig Hägglund, professor emerita vid Karlstad universitet, var projektledare.

Sociala navigatörer

I sin avhandling visar Lovisa Skånfors att barn är mycket skickliga på att navigera i sin sociala tillvaro. Avhandlingen handlar både om hur barn gemensamt skapar kunskap om sitt sociala vardagsliv i förskolan, och vad de här kunskaperna som barnen delar handlar om.

Många barn i dag spenderar en stor del av sitt vardagsliv i förskolan, och här träffar barn andra barn och vuxna, och de kan ha olika viljor om vad som ska hända här. Det är därför barnen behöver utveckla gemensam vardagskunskap, så att denna vardag blir hanterbar och begriplig för dem.

Lovisa fokuserar på kunskaper som barnen skapar gemensamt om vad som gäller för deras liv tillsammans i förskolan. Under 1,5 år följde hon genom ett etnografiskt arbetssätt barns gemensamma aktiviteter på en 3–5-årsavdelning på en kommunal förskola. Resultatet visar att ålder, etablerade relationer och specifika kompetenser var viktiga sociala resurser som kunde stärka barnens möjligheter att uppnå status, att få vara med och att få bestämma:

  1. Ålder. Att ha rätt ålder var viktigt. Oftast betydde det att det var de äldsta barnen som kunde uppnå hög status och makt.
  2. Specifika kompetenser. Att vara duktig på något framträdde också som en viktig social resurs. I Lovisa Skånfors avhandling, handlar det om att kunna läsa och rita bra. Speciellt flickorna visade sig prata mycket om vem som t ex ritade ”finast” – och tvärtom.
  3. Etablerade relationer. Att ha många kompisar visade sig också kunna skapa möjligheter att uppnå hög status. Exempelvis hade barnen lättare att få ”vara med” om de försökte komma in i en grupp där de hade kompisar som de ofta lekte med.

Lovisa blev inte förvånad över att åldern var en viktig faktor, då tidigare forskning visat att ålder är betydelsefullt. Men att det verkade finnas en övergripande idé bland barnen om att det var viktigt att vara duktig, var mer oväntat. Hon kunde se att det framstod som väldigt viktigt att kunna någonting, som att vara den som ritar ”finast”.

Resultatet visade också att barnen, förutom att söka sig till varandra, också skapade distans till andra barn och vuxna. De drog sig undan på olika sätt, antingen på egen hand, t.ex. gömde sig, eller tillsammans med vissa kompisar.

Barn gör motstånd

Barnen i förskolan befinner i en miljö som präglas till stor del av ett fokus på att barn ska få möjlighet att vara tillsammans med andra barn. I förskolan är det vanligt med regler som säger att alla får vara med, gemensamma aktiviteter som exempelvis samling samt öppna lokaler som inbjuder till socialt samspel. Men barnen sätter upp villkor för sitt sociala vardagsliv i förskolan. Resultatet visar att barn som exempelvis har hög ålder eller många kompisar, lättare får vara med i lek – och att social uteslutnings kan bli en följd om barnen inte har detta.

Lovisa förstår det som att barnen gör ett slags motstånd mot att alla ska få vara med och mot att ständigt vara social. Dels genom att de skapar villkor för t.ex. vem som får vara med, dels genom att de ibland drar sig undan och gömme sig bakom soffan eller går iväg med en kompis. Detta kan ses som en spänning mellan barnens gemensamma kunskaper om sitt sociala liv, och de kollektiva normer som kommer till uttryck i förskolan.

Diskussion om barn social samvaro

Lovisa hoppas att resultatet kan bidra till diskussion kring exempelvis balansen mellan att låta barn få möjlighet att ingå i social samvaro i förskolan, och att också ibland få möjlighet att dra sig undan.

Att hon inte är utbildad förskollärare, ser hon som en utmaning. Hon menar att hon fått läsa sig till kunskaper som många förskollärare förmodligen ”har i kroppen”. Men samtidigt hoppas hon att hon har kunnat ställa andra frågor just för att hon inte har haft en förförståelse för förskolans verksamhet.

I dag arbetar Lovisa Skånfors heltid som universitetslektor på Karlstad universitet, där hon undervisar bland annat på förskollärarprogrammet. Det uppskattar hon mycket, och tycker att det är både stimulerande och roligt, bland annat när det gäller handledande av studenternas examensarbeten. En hel del av kurserna går på distans, så det blir mycket tid framför datorn. Hon hoppas även kunna gå vidare med sitt forskningsämne framöver, och kanske till och med vidga det till utanför förskolekontexten.

Lästips

Löfdahl, A. (2007) Kamratkulturer i förskolan – en lek på andras villkor. Stockholm: Liber.

Här hittar du avhandlingen i fulltext.

Skrivet av: Lotte Mjöberg