Att lugna barn i ett känslokaos

Publicerat

När bägaren har runnit över och pedagogen ska hjälpa barnet att komma tillbaka innanför sitt toleransfönster hjälper inte tillrättavisningar. Anna Hellberg Björklund ger vägledning.

Att lugna någon i känslokaos

  • Fokusera på att minska känslointensiteten. Ett sätt är att hålla de egna känslorna i schack. En lugnande och tydlig ton brukar hjälpa till att kyla av starka känslor.
  • För en del är en trygg famn lugnande, för andra kan det förstärka känslointensiteten. Man behöver anpassa till det enskilda barnets behov.
  • Fokus på att bekräfta upplevelser snarare än att korrigera beteendet när känslan är stark. Försök att sätta ord på den bakomliggande upplevelsen.
  • Försök undvika att gå in i konflikter och maktkamper. Det finns beteenden och verbala uttryck som inte är okej, men i stunden behöver fokus ligga på barnets känslor och behov. För att barnets känslointensitet ska minskas kan sådant som barnet uttrycker i stunden behöva absorberas just då.
  • Undvik att forcera eller hålla kvar intensiv ögonkontakt. Det ökar många gånger barnets känslointensitet. Detta förstärker och förlänger i sin tur ofta utbrotten.
  • Sätt dig gärna på huk och kom ner i barnets nivå. När vuxna använder sin kroppsstorlek och markerar sig fysiskt för att förstärka att man menar allvar (till exempel genom att brösta upp sig och sätta armarna i sidorna) kan detta förstärka känslointensiteten genom att barnet blir provocerad eller rädd, vilket ofta förstärker utbrott och känslokaos.
  • Undvik att ta hårt i eller försöka hålla fast barnet. Muskelspänning smittar, precis som känslor. Fysisk begränsning brukar snarare trappa upp konflikter och spä på kaos och starka känslor.
  • Hjälp barnet att fokusera på något annat. Ta djupa andetag, hämta dricka, peka på något utanför fönstret …
  • Var medveten om de egna känslorna och impulserna som situationen väcker – om man som vuxen inte klarar av att behålla lugnet och stanna innanför sitt eget toleransfönster brukar det vara bra att i stunden lämna ansvaret till en kollega som kan ta över. Prestigelöshet kollegor emellan är viktigt. Man behöver hjälpas åt.
  • Respektera barnets integritet vid konflikter. Om barnet backar ett steg är det bra att själv backa om det inte utgör en säkerhetsrisk.

Tillrättavisningar är ofta inte verksamma vid känslokaos

Att tillrättavisa ett barn som är i känslokaos brukar inte lugna en situation. Ofta kan barnet inte resonera och tänka om sig själv när känslan är så stark. Att förmana eller gå i maktkamp med någon som tappat självkontrollen och hamnat utanför toleransfönstret brukar snarare leda till att situationen eskalerar än att den lugnar sig (Bath, 2008; Hejlskov Elvén & Wiman, 2015).

Detta grundar sig i principen om affektsmitta, det vill säga att känslor smittar mellan människor. Det är lättare att vara lugn när den man möter är lugn, och det är lättare att bli arg när de man möter är arga mot en. Därför lugnar sig konflikter och känslokaos lättare när pedagoger har ett mjukt kroppsspråk och lugnt tonfall. Däremot bidrar ilska och konfronterande uttryck hos pedagoger många gånger till att konflikter eskalerar (Hejlskov Elvén & Wiman, 2015).

Diskutera vidare i arbetslagetBörja med att fundera på egen hand först. Skriv gärna ner några stödord. Fundera på
  • en situation där du märkt att dina känslor smittat av sig på ett barn, det kan vara till exempel ilska, glädje och intresse
  • en situation där du känt dig stressad och där du märkt att detta smittat av sig på ett barn eller i barngruppen
  • en situation där ett barns starka känslor har smittat av sig på dig, så att även du har triggats av de starka känslorna.

Diskutera ovanstående med varandra i arbetslaget. Fundera också tillsammans över följande:

  • Kan ni komma på situationer där ni i arbetslaget smittats av varandras känslor?
  • Smittas ni av samma känslor eller är det olika saker som triggar er?

Men man måste ju säga till!?

Som vuxen har man ett ansvar att lära barn vad som är rätt och fel. Men den viktiga frågan är hur det lärs ut på bästa sätt?

Tendensen att försöka lära rätt och fel genom tillrättavisningar, skäll och konsekvenser ligger olika nära till hands för vuxna, och ofta är intentionen att visa att barnet har gått över en gräns. Andra barn i gruppen kan hamna i kläm, och då är det viktigt att markera för det barn som går över gränsen att vissa beteenden inte är acceptabla och att de andra barnen inte ska behöva bli utsatta. Det behöver emellertid göras i relation till barnen som hamnar i kläm och inte genom att man går i konflikt med barnet som i stunden tappat självkontrollen. Situationen riskerar annars ofta att eskalera.

Min poäng här är inte att barn aldrig ska bli tillrättavisade. Men vi behöver fundera på hur vi gör det på ett sätt som är schysst mot barnen, så att de kan ta lärdom och inte förlorar tilliten till pedagogen.

Ett barn som är i känslokaos är oftast inte alls mottagligt för tillsägelsen i stunden. Vi får bättre effekt och barnet bättre stöd när vi först hjälper barnet att lugna sina känslor. När barnet återfått kontrollen och befinner sig innanför sitt toleransfönster igen, kan man prata, rita och resonera om situationen och om hur ett beteende kan påverka en själv och andra och försöka hitta andra strategier för barnet när de starka känslorna slår till.

Förhållandet mellan uppmuntran och gränssättning

För barn som utifrån sin ålder och mognad har utvecklat förmågan till självreglering brukar förhållandet mellan uppmuntran och gränssättning vara så att mycket fokus ligger på uppmuntran och förstärkande av ”positivt beteende” och mindre fokus ligger på regler och gränssättning.

För barn som ofta tappar självkontrollen över sina känslor, impulser och beteenden är risken mycket större att hamna i negativa konflikt- och skällspiraler där det blir omvänt fokus med stor tonvikt på gränssättning och tjat om regler, och lite fokus på uppmuntran av positivt beteende (Hellberg, 2015).

Det är viktigt att ha med sig att forskning inte visar några positiva effekter av att bli utskälld. Däremot finns det många negativa konsekvenser. Det försämrar tilliten i relationer mellan pedagoger och barn och kan urholka självkänslan (Hejlskov Elvén, 2009).

Det är lätt att lura sig att tro att det går att ta kontroll över situationen genom att använda sin makt och auktoritet som vuxen, men i stunden spär detta ofta i stället på känslointensiteten och leder till maktkamper (Bath, 2008). I förlängningen är det inte heller så vi bygger ömsesidighet, empati och respekt.

Att låta barn behålla värdigheten

Exempel

Vera får ett känslosamt utbrott när hon blir tvungen att avbryta en aktivitet. Under utbrottet drar hon av däcken på bilen hon leker med. Pedagogen Jadranka hjälper Vera och tröstar. ”Du blev nog arg när du var tvungen att sluta leka Vera.” ”Ja”, snyftar Vera. ”Det var dumt att bilen blev av med däcken, men det ska vi nog kunna laga”, säger Jadranka. ”Jag är så dum, jag ska bli snäll”, snyftar Vera. ”Du är inte alls dum Vera. Det var lite dumt gjort att bilen blev av med däcken, men du är inte dum”, säger Jadranka. ”Nästa gång när du blir så arg, ropa på mig i stället innan du drar i däcken, så hjälper jag dig”, fortsätter Jadranka.


Att prata om att en handling blev fel är bättre än att lägga skulden på barnet. Detta blir ett sätt att påpeka och hantera situationer som inte blir bra, utan att för den skull säga till barnet att hen inte duger eller krossa barnets självkänsla och självbild.

Ett arbete som ofta väcker känslor

Det kan ofta vara en stor utmaning att arbeta med barn som hamnar i explosiva beteenden, får vredesutbrott och agerar ut fysiskt och verbalt. Att vara samstämmiga i arbetslaget är många gånger viktigt för att få till ett genomtänkt och hälsofrämjande arbete även med de mer känslostarka barnen. Förhoppningsvis kan artiklarna i denna serie vara ett stöd för att öka förståelsen för det enskilda barnets känslomässiga behov och hjälpa er att få till stödet i konkreta situationer i förskolans vardag.

Som nämnts i tidigare artiklar är det många gånger värdefullt att få handledning från en specialpedagog eller förskolepsykolog för att komma vidare. Har ni behov av detta är det viktigt att lyfta frågan med er ledning, som förhoppningsvis stöttar er i ert arbete. Lycka till!

Reflektionsfrågor
  • Vilka strategier använder ni för att lugna barn i känslokaos? Kräver olika barn olika strategier? Hur hittar ni rätt strategier?
  • Vad tänker ni om er egen affektsmitta? Hur kan ni använda den för att lugna situationer? När är det svårt att själv behålla lugnet?
  • Vilka tankar väcker avsnittet om tillrättavisningar? Hur tillrättavisar ni? När blir det bra och när blir det mindre bra?

Referenser

Bath, H. (2008). Calming together: the pathway to self-control. Reclaiming Children and Youth, 16(4), 44–46.

Hejlskov Elvén, B. & Hejlskov Elvén, B. (2009). Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder. Lund: Studentlitteratur.

Hejlskov Elvén, B. & Wiman, T. (2015). Barn som bråkar: Att hantera känslostarka barn i vardagen. Stockholm: Natur & Kultur.

Hellberg, A. (2015). Psykologi i förskolans vardag. Lund: Studentlitteratur.


Artikelfoto: Shutterstock.com